Jag tror aldrig att jag har varit så lyckligt tacksam för att vara hemma igen!!

Det där läkarbesöket gick galet fel. Orkar bara ta det lite sammanfattat.

Läkaren pratade en stund med mig, dom sedvanliga frågorna "hur mår du? hur kan vi hjälpa dig? varför tror du att du mår såhär?" osv osv... Till slut kom han fram till att jag skulle få öka min nuvarande medicin, få ny medicin. Både ångestdämpande och sömntabletter. Åh jippie... *ironi*

Men, och nu kommer det ljuvliga men:et, han tyckte att jag behövde läggas in! För att han ville ha mig under kontroll när det gällde nya mediciner och lite andra skäl. Jag blev chockad och min haka for till golvet. Någon större kommentar på sin vilja om inläggning fick han inte, mest ett hummande.

Sedan blev jag visad ut till väntrummet för att vänta där i fyrtio minuter på avdelningspersonalen. Under den tiden så hann jag fatta vad som höll på att hända. Jag skulle bli inspärrad.

Efter dom där fyrtio minuterna blev jag hämtad av en kille som bara såg ut att vara några år äldre än mig själv, han var faktiskt lite snygg. Även om jag helst inte ville se åt honom, eftersom han förde mig mot fängelset. Fast det var ju inte hans fel, han gjorde ju bara sitt jobb. Killen hette Andreas.

Han tog in mig på den psykriatiska avdelningden, nummer 57 för att vara exakt. Givetvis den låsta avdelningen också, den värsta. Dit bara galningar hamnar - och jag, som nu uppenbarligen var en livsfara?

Andreas visade mig till mitt rum, sal 8. Ett smalt rum med tre sängar inträngda, mina rumskompisar bestod av en tjej i min egen ålder och en medelålders kvinna som såg aningen förvirrad ut. Tjejen såg ut att hata hela världen.

Jag själv satte mig på min säng och stirrade ut genom fönstret, bet hårt ihop käkarna för att inte brista ut i hysterisk gråt. Fan heller att dom förbannade idioterna skulle få bryta ner mig och se mig gråta!

Andreas ville ha ett kort samtal med mig för att kolla om jag var allergisk mot något och liknande frågor. Sedan blev jag runtvisad på avdelningen. I drygt två timmar låg jag som en zombie i min säng och avskydde hela sjukhuset. Sen blev jag hämtad av Andreas för att vi skulle träffa avdelningens läkare. Efter ha suttit en stund med honom och kämpat mot tårarna. Tröst sökte jag hos Andreas, eftersom jag hellre höll mig till honom än till läkaren.

Jag sa om och om igen att jag vägrade stanna, att jag absolut inte ville stanna en endaste minut till! Till slut suckade läkaren och gav med sig - jag fick bli utskriven. Mitt hjärta tog små glädjeskutt av triumf i bröstkorgen.

När Andreas höll upp avdelningens dörr åt mig, så önskade han mig lycka till och att det var bara att höra av sig om jag behövde hjälp. Hans blick kunde jag inte riktigt tyda. Han såg sorgsen ut, ledsen på något sätt. Hmm..

Nej, nu ska jag se en film och försöka göra mitt bästa för att förtränga dagens händelser. Detta var nog den snabbaste inläggning+utskrivning som jag har varit med om!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

här är nya bloggen http://fairydream.bloggagratis.se/

Nu händer det minsann! Här ska bytas blogg, kontakta ylle@live.se om du vill ha den nya. Ska se om jag kan göra ett inlägg här sen till om den nya adressen. KRAM...

Jag har bara ont.. Ont ont, så förbannat ont. Ångesten har mig i ett järngrepp. Allt känns så idiotiskt meningslöst. Inget roar. Vet inte riktigt vad jag saknar. Lögn. Det vet jag visst. Men det är ingen idé att skriva upp det, eftersom jag inte ...

Hej! Nu sitter jag i min säng och svettas halvt ihjäl. Så jäkla varmt!! Pust! Letar efter lägenheter på internet men hittar inget som faller mig i smaken riktigt. Okej, lite av det där var lögn. Men just nu så kan jag inte göra så mycket mer än att...

hej, ingen större bra dag idag. känner mig bara så ihålig. har inte gjort något särskilt idag. nu ska jag se på film, twilight tänkte jag mig. ville mest bara visa att jag lever. ...