God morgon.

Nu sitter jag med min femte kopp te i ordningen och försöker lugna min ångestfulla själ. Vilket går rätt så käpprakt åt pipan...

Hjärtat dunkar och slår som det ville hoppa ur bröstet på mig. Andas normalt går inget vidare och jag är nära gråten. En ilsken gråt.

Varför, varför i sjuttsingens järnspikar skall jag behöva må såhär fel????

Inget svar givetvis. Som vanligt.

Ända sedan jag vaknade, kvart i fyra fram tills klockan 06:00 så gick allt bra. I lugn takt har jag gjort mig i ordning med smink, håret och kläder. Men nu, eller ja för en halvtimma sen kröp ångesten in innanför revbenen på mig.

Nu sitter den där och hånskrattar samtidigt som den klöser sönder mig innefrån med sina långa klor.

Jag hatar verkligen detta!

Det är så enkelt. Att bara stanna hemma ännu en dag från skolan. Inget telefonsamtal behöver jag göra. Inte yttra några ord om att jag är sjuk och måste stanna hemma. Nej, det räcker med att skriva några få ord i ett mail och sedan är allt klart.

Jag kan lättat luta mig tillbaka, dricka en ny kopp te och känna en blandning av känslor slåss inom mig. Känslor som är lättade "Jah! Jag slipper att gå till den hemska och förfärliga skolan!!" eller "Nu kan jag lata ihjäl mig hemma och bara vara ifred", och så känslor som känner sig krossade. Förlorade, enfalldiga och dumma. Än en gång har Det, Dom, Ångesten vunnit över mig. Och jag, ja jag har förlorat. Vikt mig. Latt mig platt på mage och låtit all stolthet rinna av mig.

Idiotiskt och meningslöst.

Nej, så vill jag inte känna! Sån vill jag inte vara. Men sån är jag. Oftast. Det finns faktiskt dom ynka tillfällen som jag kan stå emot allt det där som jag oftast är rädd och svag för. Men tillfällena kommer ungefär lika ofta som Haley's komet.

Det sjuka (och lite komiska) är att jag för en gångs skull vill gå till skolan. Ja, jag förstår det inte. Jag är lika chockade som ni. Vad händer liksom??

Men jag är trött på att låta mossan växa på mig här hemma. Sedan blir jag upptagen i sissodär 6-7 timmar. Ingen mat! Och förhoppningsvis ingen panik eller monster ångest kraffsande mot revbenen.

Men ändå sitter jag här. Ser klockan ticka vidare. Känns som den går ännu snabbare än vanligt. Tiden bara flyger fram! Svisch! säger det och så är den borta.

I fredags kväll när jag försökte sova så slog det mig att det snart skulle vara måndag morgon. Att lovet och den härliga ledigheten skulle vara förbi. Då bosatte sig ångesten i mig och till slut kände jag mig nästintill ihålig. Det gör jag fortfarande.

Dock kände jag inte så mycket i lördags kväll och natt, för då dränkte jag all ångest, sorg och ilska i lite mer än en halv vodkaflaska. Givetvis blev jag full och trodde inte alls att jag hade druckit så mycket. Jag tog ju bara lite. Spetsade mig saft, gjorde den liiite starkare liksom.

Men igår när jag städade och skulle ställa flaskan på ett annat ställe fick jag en liten chock. Det var inte mycket kvar där inte. Håhoåå..

Men som sagt, när jag hade sovit ruset av mig så knackade ångesten på revbenen för att visa att hon var kvar. Ja ensam är jag ju inte. Fast nog hade jag haft ett annat sällskap om jag hade kunnat välja.

Måste avrunda nu. Helt klar är jag inte och klockan rusar fram i sin vansinnestakt och stressar på mig. Stress är inte bra. Man blir fet och får dålig hy av'et.

Hur det kommer gå med skola idag vet jag inte, kommer väl vela fram och tillbaka ända tills jag står med skorna och jackan i hallen typ.

Att gå till skolan eller inte? Det är frågan.

Trasflickan inom mig viskar lugnade med sin kråkkraxande röst. Låter som hon pratar med munnen full av glassplitter. Det är lugnt min vän, det gör inget om du stannar hemma. Du vet vad som står i kylen. Din starka saft. Var nu duktig, du vet att du vill. Stanna hemma och häll upp saften i ett stort glas. Kom igen, visa att du kan göra mig stolt!

God morgon alla ni där ute.

Just nu sitter jag och oroar mig över skolan. Tog mig aldrig dit igår, är inte ett dugg förvånad. Tanken är väl att jag ska dit idag, men jag vill inte. Men om jag tänker (och skriver) en massa om hur mycket jag hatar skolan, varför och allt sådant så kommer det antagligen sluta med att jag hetsar upp mig själv och jag till slut ligger i en darrande hög på golvet som skriker rakt ut. Inget jag orkar med nu såhär tidigt på morgonkvisten.

Ska fixa min mp3 så att jag har lite nya tröstande låtar och så får jag se till att ha på mig mp3:n hela dagen. Då borde det gå relativt okej, eller...?

Sov halvuselt inatt, har haft ångest sedan igår eftermiddag, en ångest som inte ger med sig, inte släpper. Bara stannar kvar, hånar pch gapskrattar.

Känns som en iskall hand kramar mitt hjärta hårdare och hårdare för varje minut som går. Långa vassa klor klöser sönder min själ bit för bit.

Sitter som så många gånger förr och stirrar mig blind på alla thinspo-bilder som pryder min bakrundsbild på datorn, mitt rum, min bakrundsbild, skrämsläckare och startbild på mobilen osv osv och så undrar jag hur sjuttan det där någonsin ska kunna bli jag....

Känner mig så otroligt deppig och lite, bara liiiite, tycka-synd-om-mig-känslan. Jag vet att jag ger upp alldeles för lätt, så fort jag går emot något så söker jag tröst i det som skjuter mig allt längre från thinspo-världen. Mat. Och allt slutar ju bara på samma vanliga sätt. Jag hetsar och sedan ligger jag på badrumsgolvet med kladdiga kräkfingrar, kippande andetag och en hysterisk gråt med tårar som ständigt rinner längs mina kinder. Känns som jag har den där gråtklumpen i halsen hela förbaskade tiden, den försvinner aldrig. På något sätt kan det kännas lite skönt att jag storgråter till filmer. Även om det inte ens är särskilt sorgligt, men jag får chans att gråta. Okej jag blir sedd som otroligt blödig och känslig, men hellre det än att ständigt behandlas som ett freak.

Ni har inget mellanting, om ni vågar ta i mig så håller ni antingen i mig så försiktigt så försiktigt att det vore som jag var gjord av glas. Ni vågar inte riktigt se, känna eller höra mig. Vad jag egentligen är.

Eller så håller ni alldeles för hårt. Skakar hårt om mig, skriker mig rakt ansiktet att jag ska sluta uppföra mig som en självisk barnunge. Sluta skada dom runt om mig som älskar och bryr sig om mig. Att jag ska växa upp och sluta fåna mig med rakbladen, börja äta som normalt folk, sluta hitta på lögnaktiga ursäkter för att slippa åka till släkten, gå i skolan osv osv...

Vad hände med mellantingen?

Hej igen. Nu har jag tröttnat totalt vad allt gäller skolan, läxorna och att göra mig i ordning. Sitter halvsminkad, färdigt hår, knappt påklädd. Eller ja jag har på mig leggins och en bustier. Längre än så har jag inte kommit.

Nu har jag en sprängande huvudvärk, illamående och ganska ont i magen.

Jag orkar inte, jag orkar verkligen inte.

Just nu vill jag bara stanna hemma, känns som jag ska explodera när som helst!

Att bara åka senare till skolan är inte någon lösning när det gäller mig har jag märkt, för det blir bara att jag skjuter på det och till slut så har min hjärna ställt in sig på att jag ska få stanna hemma ännu en dag och då kommer jag inte iväg alls.

Edit: Detta inlägget fick jag skriva om ett antal gånger, eftersom jag är liiiite irriterad just nu så har jag svårt att skriva något sammanhängande och kanske inte tänker dom finaste orden just nu heller.

Jag hatar det här. Jag hatar verkligen det här!

Sitter nu med skakande händer, tårar rinnandes ner för mina kinder och blodiga armar och ben. Jippie... Vilken måndag.

Sitter och försöker mig på att desgina ett par naglar till dagen. Går sissodär bra, lite svårt när händerna skakar.

Fick precis ett sms av en kompis med frågan "Hur mår du sötnos?<3" jadu gumman, ett hjärta som slår i 270+, en vilja att skära sönder all hud och bara i stort sett dö. Så mår jag nu.

Vet inte vad som är fel riktigt. Skolan kan det inte vara, för den tycker jag sällan om.

Ångest, ångest, ångest, ångest...

God morgon.

Börjar veckan med att lyssna på thinspo musik. Känns finemang!

Morgonvikten var hemsk, inte skoj att börja veckan så, men men. Den kan bara bli bättre. Kan dra bort några hg eftersom jag har mens och bandage, men det räknas ju knappt. Tjockis!

Helgen har varit urusel. När det gäller maten.

Sedan har det flyttat in en person som jag inte har saknat...

Den där personen som står framför spegeln och klämmer, drar och håller på med sitt fett. "Titta så tjock jag är! Åh jag måste gå ner i vikt. Vi testar dessa piller. Vi slutar äta." ...

Känner mig aptrött och ser precis så trött ut också! Hujedamej! Nej, tack himmel för att sminket uppfanns!

Ändrade min outfit. Till avklippta jeansshorts, långt svart linne och en svart/vit/grå rutig killskjorta och ett nitskärp. Har återigen insett hur mycket jag önskar mig en body (!!!!) behöver verkligen något som drar in fettis magen, lovehandels som inte har någon love i sig alls osv osv...

Drar även på mig en peruk idag, har en galet ful utväxt eftersom jag missade att jag skulle färga håret nu i helgen. Kan bero på att jag sov till halv fem på eftermiddagen igår..?

Puss

Hejsan hoppsan lillebror som går utan skor.

Nu sitter jag och halvsover, med en ansträngd andning. Så två cm ifrån mig står min astmaspray.

Har en oro som sprider sig i kroppen, förgiftar och förtär min kropp... Vet inte alls vad som är fel, vart ifrån oron grundar sig. Jag har bara ont, psykiskt som fysiskt. Är orolig för att sömnen kan utebli inatt, bara för att jäklas med mig. Så snart jag har skrivit klart detta inlägg, ska jag logga ut från internet men hålla mig inloggad på själva datorn. Tänkte försöka somna till en lugn film och eftersom min dvd har gått till dom sälla jaktmarkerna, så är det datan som får spela upp filmer tills mamma kan köpa en ny dvd.

Skriken bubblar upp i rasande fart i kroppen. Det börjar i magen och går upp mot strupen. Snart smäller det..!

Ska det bli ännu en natt med kvävda skrik i kudden, och ilsken gråt som är obehärskad rinnandes ner för mina kinder?

Jag vill inte ha det såhär. Orkar inte mer. Så meningslöst. Vad tjänar detta till?

Om det finns någon mening med allt som händer, vad är då meningen med detta? Vad ska jag lära mig? Förstå? Förstå att jag är galen?

Nej, nu blir det en snabb sväng i badrummet för tandborstning och liknande, sedan är det snabbt krypa ner i sängen. Sover i en sovsäck inatt, bara för att jag är för lat för att bädda rent med nya sängkläder.

Vill ha någon brevid mig nu, vet precis vem jag vill ha nära.

Men det är en dröm och det vet jag. Det är därför det är okej, därför jag kan tillåta att jag längtar och drömmer. För hade det varit möjligt att just denna person skulle vänta på mig i min säng nu, då hade jag fått panik. Då hade ångesten tagit stryptag på mig! Skräcken hade kommit åter.

Ingen får röra, ingen ska vilja röra. Det ska jag se till.

Men eftersom det är en dröm, en illusion nu - så är det okej.

Och nej, detta var helt utan logik.

Godnatt.