Fick ett sms för en stund sen, vilket löd såhär "Hejsan J! Hur e de? C" numret kände jag inte igen och "C" sa mig inte så mycket. Hjärnan började jobba på högvarv. Vem, vem, VEM var detta????!! Kände hur förvirringen och paniken började få mig i ett järngrepp. Något sa mig att denna personen kände mig väldigt väl, eller gjorde förr iaf.

För att inte dra ut på det, och även stilla min smått stregrande panik så frågade jag rakt ut vem det var. Och svaret kom svart på vitt. Där på min skärm stod det. Personens namn jag har försökt att förtränga i snart tre år. Hans namn.

Kändes som jag hade fallit i ett iskallt hav. Kylan spred sig snabbt i min kropp.

Jag visste inte (och vet fortfarande inte) om jag skulle skrika, gråta, jubla av glädje. Kort sagt vet jag inte hur jag vill reagera, för att inte tala om hur jag borde reagera.

Min hjärna skriker av högan sky "Stick! Spring! Fly långt bort härifrån! Han vill dig bara ont. Du kommer att bli lika sårad igen. Varför skulle det vara annorlunda nu?!" Varningslampa hello.

Men så har vi då hjärtat som tänker och vill helt annat än hjärnan, inget konstigt med det egentligen "Men kom igen. Om han hör av sig nu efter såhär lång tid så måste det ändå betyda något. Han tycker fortfarande om dig. Ni båda har hunnit mogna.Tänk om... Ge honom en chans."

Jag vet att ett liv med honom är farligt, spännande och läskigt. Men ändå samtidigt så himla kul!

Fast... Sist så slutade det katastrofalt. Visst, vi hade jättekul tillsammans. Men allt var annorlunda då. Jag var annorlunda. Även han. Och dom.

Vår vänskap, vår värld var som en karusell som snurrade fort, men som efter tiden snurrade snabbare och snabbare tills jag flög av. När jag låg där nästintill medvetslös på marken och kippade efter luft, åkte dom andra vidare. Allt längre bort från mig. Tills jag förlorade dom, speciellt Han med stort H, ur sikte för alltid - eller ja, tills nu då.

Jag tänker och tänker, jämför plus och minus sidorna. Detta är bra, detta är mindre bra.

Det jag strävar efter nu, är ett liv. Att leva i detta limbo är jag trött på, det är inget liv. Inte något jag trivs med. Inte så jag vill minnas mitt tonårsliv när jag är gammal och grå, sitter där rynkig på ålderns höst och stickar på ålderdomshemmet. Samtidigt så vet jag att så länge jag lever med ÄS, i detta träsket som jag både älskar och ibland hatar, så kan jag inte ta mig ur detta limbo. Och ta mig ur träsket varken kan eller ens vill jag. Jag trivs här, detta kan jag, detta är jag.

För jag har två vägar i mitt liv, hur min framtid kan bli. Den ena vägen, är den enkla, den invanda, den som jag har kämpat mig framåt på så länge. Den farliga världen, där jag ständigt mår dåligt. Där jag dricker mig redlös, röker som en skorsten, svälter mig halvt till döds, skär mig tills rakbladen blir slöa. Den värld där jag med ständig vetskap vet att fortsätter jag såhär så lyckas jag snart dö. En värld där jag förlorar alla som har stått mig nära. Den världen där jag ständigt är ensam, att jag alltid är omringad av folk spelar ingen roll. För innerst inne, bakom mina fejkade leenden och skratt - så är jag ändå ensam.

Men så har vi den värld, den jag aldrig har testat på, men så gärna suktar efter. För att den känns så långt borta. Inget för mig. Det är en drömvärld. Det är den världen där jag äntligen mår bra, är smal och vacker. Den där världen som jag egentligen vill leva i, men som jag aldrig riktigt vågar lita på att jag får plats där, att någon som jag kan höra till. Får finnas där.

Ja, detta blev en störtdykning till minnenas väg. Kanske inte riktigt hur jag hade velat spendera min lördag dock. 

Varför han hörde av sig såhär apropå absolut ingenting vet jag inte.

God morgon alla ni där ute.

Just nu sitter jag och oroar mig över skolan. Tog mig aldrig dit igår, är inte ett dugg förvånad. Tanken är väl att jag ska dit idag, men jag vill inte. Men om jag tänker (och skriver) en massa om hur mycket jag hatar skolan, varför och allt sådant så kommer det antagligen sluta med att jag hetsar upp mig själv och jag till slut ligger i en darrande hög på golvet som skriker rakt ut. Inget jag orkar med nu såhär tidigt på morgonkvisten.

Ska fixa min mp3 så att jag har lite nya tröstande låtar och så får jag se till att ha på mig mp3:n hela dagen. Då borde det gå relativt okej, eller...?

Sov halvuselt inatt, har haft ångest sedan igår eftermiddag, en ångest som inte ger med sig, inte släpper. Bara stannar kvar, hånar pch gapskrattar.

Känns som en iskall hand kramar mitt hjärta hårdare och hårdare för varje minut som går. Långa vassa klor klöser sönder min själ bit för bit.

Sitter som så många gånger förr och stirrar mig blind på alla thinspo-bilder som pryder min bakrundsbild på datorn, mitt rum, min bakrundsbild, skrämsläckare och startbild på mobilen osv osv och så undrar jag hur sjuttan det där någonsin ska kunna bli jag....

Känner mig så otroligt deppig och lite, bara liiiite, tycka-synd-om-mig-känslan. Jag vet att jag ger upp alldeles för lätt, så fort jag går emot något så söker jag tröst i det som skjuter mig allt längre från thinspo-världen. Mat. Och allt slutar ju bara på samma vanliga sätt. Jag hetsar och sedan ligger jag på badrumsgolvet med kladdiga kräkfingrar, kippande andetag och en hysterisk gråt med tårar som ständigt rinner längs mina kinder. Känns som jag har den där gråtklumpen i halsen hela förbaskade tiden, den försvinner aldrig. På något sätt kan det kännas lite skönt att jag storgråter till filmer. Även om det inte ens är särskilt sorgligt, men jag får chans att gråta. Okej jag blir sedd som otroligt blödig och känslig, men hellre det än att ständigt behandlas som ett freak.

Ni har inget mellanting, om ni vågar ta i mig så håller ni antingen i mig så försiktigt så försiktigt att det vore som jag var gjord av glas. Ni vågar inte riktigt se, känna eller höra mig. Vad jag egentligen är.

Eller så håller ni alldeles för hårt. Skakar hårt om mig, skriker mig rakt ansiktet att jag ska sluta uppföra mig som en självisk barnunge. Sluta skada dom runt om mig som älskar och bryr sig om mig. Att jag ska växa upp och sluta fåna mig med rakbladen, börja äta som normalt folk, sluta hitta på lögnaktiga ursäkter för att slippa åka till släkten, gå i skolan osv osv...

Vad hände med mellantingen?

Hej igen. Nu har jag tröttnat totalt vad allt gäller skolan, läxorna och att göra mig i ordning. Sitter halvsminkad, färdigt hår, knappt påklädd. Eller ja jag har på mig leggins och en bustier. Längre än så har jag inte kommit.

Nu har jag en sprängande huvudvärk, illamående och ganska ont i magen.

Jag orkar inte, jag orkar verkligen inte.

Just nu vill jag bara stanna hemma, känns som jag ska explodera när som helst!

Att bara åka senare till skolan är inte någon lösning när det gäller mig har jag märkt, för det blir bara att jag skjuter på det och till slut så har min hjärna ställt in sig på att jag ska få stanna hemma ännu en dag och då kommer jag inte iväg alls.

Edit: Detta inlägget fick jag skriva om ett antal gånger, eftersom jag är liiiite irriterad just nu så har jag svårt att skriva något sammanhängande och kanske inte tänker dom finaste orden just nu heller.

Nu går det enormt långsamt här, men jag är på gång iaf. Ska till skolan. Vill inte alls, men jag ska tvinga mig dit. Duktighets poäng till mig!

Känner mig smått illamående och nervös. Hatar detta! Nervositeten är för att jag ska till skolan. Jag måste verkligen ta mig dit oftare, så att min ångest över att vistas bland folk försvinner. Jag är där för sällan, så jag hinner aldrig riktigt lära känna mina klasskompisar. När jag väl är där funkar det fint och jag har oftast någon att vara med (om jag inte själv väljer att vara ensam), men nästa gång jag kommer dit är jag stirrig och förvirrad. Då är det som första dagen igen. Jag känner inte någon alls.

God morgon!

Idag måste jag verkligen ta mig iväg till skolan, har inte varit där sedan i måndags. I tisdags fick jag panik någon gång på morgonen och valde att stanna hemma istället. Igår somnade jag om efter att mamma hade väckt mig....och vaknade 15:45 ungefär. Duktigt, måttligt duktigt. Men idag måste jag nog pallra mig iväg. Är inte ett dugg peppad. Känner mig bara less.

Har spenderat mitt liv i soffan med film-marathon all min vakna tid. Förvisso har det ju varit trevligt, men nu känner jag att jag inte har så mycket grepp om Verkligheten längre. Vad finns utanför yttedörren liksom?

Ändå har jag inte något skrämmande längtan för att ta reda på detta heller.

När det kommer till mitt yttre så har jag verkligen släppt alla hämningar, jag skiter i vilket just nu. Vikten är hemsk, men säg mig - när är den inte det??? Mitt hår har inte blivit borstat sedan i måndags eller tisdags. Känner mig enormt fräsch, eller inte ett dugg. Dock hinner jag inte duscha, eller hinner och hinner. Det är för tidigt för att duscha nu, mina grannar skulle inte älska mig om jag började duscha nu. Men det är därför torr-shampoo uppfanns antar jag?

Upptäckte nu att mina jeans sitter aningen tight... Shit, vad jag har ökat i vikt! Dom här jeansen brukar ha suttit ganska okej oavsett vikt. Därför jag valde dom idag. Ah, om dom inte sitter lite bättre och lösare vid sjutiden så byter jag till jeansleggins och en oversize topp med hästtryck. För att gå runt i korvskinns brallor är både obekvämt, fult och irriterande. Men dom har stretch i sig, så det kan hända att dom töjer ut sig. Dom har bara hängt i garderoben i flera månader nu. Jeans eller byxor i övrigt är ingen hit faktiskt. Tycker bättre om att ha leggins, shorts, kjol eller klänning. Men det är så himla kallt nu om dagarna att jag tänkte att jeans kanske vore smartare.

Blev glatt överraskad igår när jag vaknade och upptäckte att det låg lite tidningar och ett paket från Ginza.se till mig och väntade snällt där på köksbordet. Sedan upptäckte jag att det fanns några flaskor x-cide i kylen också, mumma! <3 plus att när mamma kom hem så hade hon en hel del spontana presenter till mig. Bara sådär! =) så nu har jag en ny piercing till naveln, hur fin och söt som helst! Röd med strass och grejer. Örhängen, halsband, en ursöt enhörning i färgat glas, pengar till mobilen, och en himla massa annat.

God morgon.

Börjar veckan med att lyssna på thinspo musik. Känns finemang!

Morgonvikten var hemsk, inte skoj att börja veckan så, men men. Den kan bara bli bättre. Kan dra bort några hg eftersom jag har mens och bandage, men det räknas ju knappt. Tjockis!

Helgen har varit urusel. När det gäller maten.

Sedan har det flyttat in en person som jag inte har saknat...

Den där personen som står framför spegeln och klämmer, drar och håller på med sitt fett. "Titta så tjock jag är! Åh jag måste gå ner i vikt. Vi testar dessa piller. Vi slutar äta." ...

Känner mig aptrött och ser precis så trött ut också! Hujedamej! Nej, tack himmel för att sminket uppfanns!

Ändrade min outfit. Till avklippta jeansshorts, långt svart linne och en svart/vit/grå rutig killskjorta och ett nitskärp. Har återigen insett hur mycket jag önskar mig en body (!!!!) behöver verkligen något som drar in fettis magen, lovehandels som inte har någon love i sig alls osv osv...

Drar även på mig en peruk idag, har en galet ful utväxt eftersom jag missade att jag skulle färga håret nu i helgen. Kan bero på att jag sov till halv fem på eftermiddagen igår..?

Puss