Fick ett sms för en stund sen, vilket löd såhär "Hejsan J! Hur e de? C" numret kände jag inte igen och "C" sa mig inte så mycket. Hjärnan började jobba på högvarv. Vem, vem, VEM var detta????!! Kände hur förvirringen och paniken började få mig i ett järngrepp. Något sa mig att denna personen kände mig väldigt väl, eller gjorde förr iaf.

För att inte dra ut på det, och även stilla min smått stregrande panik så frågade jag rakt ut vem det var. Och svaret kom svart på vitt. Där på min skärm stod det. Personens namn jag har försökt att förtränga i snart tre år. Hans namn.

Kändes som jag hade fallit i ett iskallt hav. Kylan spred sig snabbt i min kropp.

Jag visste inte (och vet fortfarande inte) om jag skulle skrika, gråta, jubla av glädje. Kort sagt vet jag inte hur jag vill reagera, för att inte tala om hur jag borde reagera.

Min hjärna skriker av högan sky "Stick! Spring! Fly långt bort härifrån! Han vill dig bara ont. Du kommer att bli lika sårad igen. Varför skulle det vara annorlunda nu?!" Varningslampa hello.

Men så har vi då hjärtat som tänker och vill helt annat än hjärnan, inget konstigt med det egentligen "Men kom igen. Om han hör av sig nu efter såhär lång tid så måste det ändå betyda något. Han tycker fortfarande om dig. Ni båda har hunnit mogna.Tänk om... Ge honom en chans."

Jag vet att ett liv med honom är farligt, spännande och läskigt. Men ändå samtidigt så himla kul!

Fast... Sist så slutade det katastrofalt. Visst, vi hade jättekul tillsammans. Men allt var annorlunda då. Jag var annorlunda. Även han. Och dom.

Vår vänskap, vår värld var som en karusell som snurrade fort, men som efter tiden snurrade snabbare och snabbare tills jag flög av. När jag låg där nästintill medvetslös på marken och kippade efter luft, åkte dom andra vidare. Allt längre bort från mig. Tills jag förlorade dom, speciellt Han med stort H, ur sikte för alltid - eller ja, tills nu då.

Jag tänker och tänker, jämför plus och minus sidorna. Detta är bra, detta är mindre bra.

Det jag strävar efter nu, är ett liv. Att leva i detta limbo är jag trött på, det är inget liv. Inte något jag trivs med. Inte så jag vill minnas mitt tonårsliv när jag är gammal och grå, sitter där rynkig på ålderns höst och stickar på ålderdomshemmet. Samtidigt så vet jag att så länge jag lever med ÄS, i detta träsket som jag både älskar och ibland hatar, så kan jag inte ta mig ur detta limbo. Och ta mig ur träsket varken kan eller ens vill jag. Jag trivs här, detta kan jag, detta är jag.

För jag har två vägar i mitt liv, hur min framtid kan bli. Den ena vägen, är den enkla, den invanda, den som jag har kämpat mig framåt på så länge. Den farliga världen, där jag ständigt mår dåligt. Där jag dricker mig redlös, röker som en skorsten, svälter mig halvt till döds, skär mig tills rakbladen blir slöa. Den värld där jag med ständig vetskap vet att fortsätter jag såhär så lyckas jag snart dö. En värld där jag förlorar alla som har stått mig nära. Den världen där jag ständigt är ensam, att jag alltid är omringad av folk spelar ingen roll. För innerst inne, bakom mina fejkade leenden och skratt - så är jag ändå ensam.

Men så har vi den värld, den jag aldrig har testat på, men så gärna suktar efter. För att den känns så långt borta. Inget för mig. Det är en drömvärld. Det är den världen där jag äntligen mår bra, är smal och vacker. Den där världen som jag egentligen vill leva i, men som jag aldrig riktigt vågar lita på att jag får plats där, att någon som jag kan höra till. Får finnas där.

Ja, detta blev en störtdykning till minnenas väg. Kanske inte riktigt hur jag hade velat spendera min lördag dock. 

Varför han hörde av sig såhär apropå absolut ingenting vet jag inte.

Jag är äckligt irriterad på en varelse. Jag orkar inte med dig?

Men något annat.

Det gör så ont i hjärtat när jag hör hur min lilla älskade flicka saknar mig. Hon är som min lillasyster, även om hon biologiskt sett är min kusin. Jag har alltid varit hennes förebild, vilket är betydelsefullt och kul.

Just nu så går det inte riktigt för mig att visa upp den där personen, den som jag är med henne. En stark, rolig, lycklig, påhittig och fullständigt normal tonårstjej.

Känns hemskt att hon ska behöva sakna mig, att hon ska tro att jag inte tycker om henne eller vill vara med henne. Men hur förklarar man för en 7 åring att man mår dålig, på ett psykiskt plan. Att man vill dö? Det går inte. Så därför har jag mycket i skolan just nu, jag har ständigt sjukdomar som ont i magen, ont i huvudet, magsjuka och andra saker som hon kan förstå.

Nu har jag inte träffat henne sedan i höstas, slutet av oktober tror jag sista gången var. Känns hemskt. Det värker av saknad i bröstet, men jag orkar inte hålla fasaden uppe längre. Även om jag älskar henne och skulle kunna dö för hennes skull, så orkar jag inte vara stark längre. Jag hatar att skriva och inse sanningen. Jag orkar inte träffas. Jag vill inte träffas för då måste jag äta.

Även om jag verkligen vill träffas innerst inne, så orkar jag inte.

Snart är det namnbyte. Tänkte gå in till skatteverket imorgon och hämta papper.

Pussis

Back again.

Jag vet inte alls hur jag mår egentligen. Inte bra i alla fall, så mycket kan minsta barnunge lista ut.

Jag märker hur jag mer och mer tappar intressen, orken, viljan... Inför allt. Jag vill inte göra någonting, inte träffa vänner eller något som jag egentligen tycker är kul. Eller gjorde i alla fall.

Verkar som jag är på väg ner i en djup depression, en riktigt mörk en. Tyvärr så passar den inte in alls nu. Okej, man kan inte schema-lägga deppigheter, även om det skulle underlättat ibland. Bästa hade ju varit om depressioner inte existerade. Men nu gör dom det.

Vad jag menar med att det inte alls passar sig nu, är att min skolgång har tagit alldeles för mycket stryk av mitt mentala psyke. Känns som tiden börjar rinna ut för mig...

Sedan förlorar jag dom få vänner jag har kvar, dom som inte vet hur jag har det. Dom som blir rädda, drar sig undan för att dom inte förstår eller själva mår dåligt. Jag klandrar dom inte alls. Jag själv har gjort (och kan göra) så. I slutändan måste man ju överleva själv. Och man kan tyvärr inte hjälpa alla med allting här i världen.

Senast jag var i en riktigt djup depp period var för ett år sen, depressionen höll i sig till början av sommaren. Då någonstans släppte det lite, men jag mådde fortfarande dåligt - bara på ett annat sätt.

Just nu har jag den där känslan när jag inte orkar bry mig, eller ens hittar kraft till att göra mig i ordning nu på morgonen. Jag sitter mest och stirrar tomt ut i ingenting...

--

Hejsan. Jag har inte kommit iväg till skolan ännu. Först var planen att jag skulle hoppa över första lektionen som är matte och att jag skulle komma till klockan tio. Visst, jag hinner om jag går nu... Men jag är inte mentalt redo än, beror på att jag har ställt in mig på att jag kommer till efter lunchen istället.

Vet inte riktigt vad som är fel med mig idag..?

Måste komma iväg till skolan idag, även om det blir till sista lektionen bara. Dels för att betygen och studiebidrag + underhåll hänger på att jag har närvaro. Sedan kan jag inte sitta hemma och uggla hela tiden heller, det slutar bara att jag hamnar i en depression utan dess like. Okej, jag är i stort sett kroniskt depprimerad, men ah...

Funderar på om jag strax ska sticka ut en kort sväng, för att köpa födelsedagspresent åt mamma och även ett brev. Jag ska skicka en sak till min bästa vän på posten och behöver därför ett brev.

På något sätt så orkar jag inte alls gå ut nu, vill liksom stanna hemma så mycket som möjligt innan jag ska iväg till skolan. Fast om jag inte går nu, måste jag ta mina ärenden efter skolan och då kommer jag vara genomtrött... Hmm, svårt val, tss...

Åh, jag känner mig värsta impulsiv idag, nästan farligt. För jag kan lyckas göra nästan vad som helst...

Take me away from this life, please?

God morgon sötnosar där, som säkerligen ligger och sussar så gott nu. =)

Jag säger bara: vilken natt! Total jättejobbig. Var för en gångs skull duktig igår kväll och la mig relativt tidigt för att vara jag, klockan tio tror jag att det var på ett ungefär. Men kunde jag somna? Nej, inte ett endaste dugg. Så efter en stunds försök så gick jag upp och tänkte sätta på en film som jag kunde somna till. Men då tänkte min ena dvd inte spela filmen, vet inte varför. För den var inte bränd eller något. Och den brukar alltid annars gå att spela upp, men inte igår kväll. Nej nej. Så då bytte jag till min andra dvd - som inte heller den ville spela upp min stackars film. Höll på att få ett utbrott... Så då tog jag mitt täcke och mina kuddar och släpade mig in i vardagsrummet för att se en vhs-film istället. Men jag låg inte särskilt bekvämt i soffan, pga att jag redan hade ont i ryggen. Så efter en halvtimma ungefär återvände jag till mitt rum och min sköna säng. Då slog det mig att jag kunde ju se dvd-filmen på laptopen. Vilket jag också gjorde, samtidigt som jag genomsökte den efter virus. Då somnade jag.

Dock väckte mamma mig för två timmar sen. Morgonen har gått segt, tog en halvtimma för mig att kliva upp. Med mitt morgonhumör som inte kommer från något särskilt muntert ställe så tycker jag faktiskt synd om min stackars mamma som får börja dagen med mina sura muttranden osv...

Just nu så fryser jag, pga tröttheten. Kämpar med frukosten, men det tar liksom emot och jag vill inte svälja. Suck.

Nu ska jag börja göra mina morgonrutiner, så som tvätta ansiktet, sminka mig, fixa håret, smörja in mig med en god doftande bodycréme, klä på mig osv. Ska försöka skriva lite mer senare. Om jag inte hinner, så önskar jag er alla en trrevlig måndag. Puss och kram!

Fortfarande hemma. Upptäckte förut att jag inte började förän 09:50 , första lektionen är svenska och jag har redan gjort den kursen. Fast jag funderar på att hoppa andra lektionen och komma lagom till efter lunch istället.

Känner bara att jag inte orkar.

Sitter och skakar, av olika skäl. Nervositet, lätt panikångest och mina bantningspiller som började verka för två timmar sen. Höll på att spy förut. Blev alldeles likblek i ansiktet och fick verkligen tvinga mig för att inte spy. Har ingen lust att spy upp dyra bantningspiller. Dom ger mig illamående, eftersom dom är så starka. Effektiva, men starka. Så ag spenderade sissodär 40 minuter på hallgolvet och kunde knappt röra mig.

Orkar inte känna såhär, men jag vet inte riktigt vad jag kan göra för att något ska ordna upp sig.

Vill bara åka bort. Bort, bort till storasyster.

Tjena mittbena! Mår sådär halvokej nu, känner mig ängslig och aningen tom. Hoppas det försvinner till imorgon, för då ska jag åka iväg till storasyster, systerson, bonussyster och vovvsingen. Längtar. Vill bara att alla jobbiga känslor ska försvinna.

Klippte mig idag, igen. Blev aningen superkort. Känns väl sissodär. Kommer att vänja mig, just nu avskyr jag bara hela mitt utseende.

Det blir nog bra, hoppas jag.

Puss och kram

Ps, förlåt för otroligt supertråkigt inlägg ._.

Äckel, äckel, äckel, äckel, äckel, äckel, äckligalillafulafetahoraäckeläckel...!

Hela dagen har jag bara legat i soffan och stirrat rätt ut i ingenting, medans film efter film visas på tv:n. Återkommande frågor om jag vill ha någonting, behöver jag något kanske, vill jag ta ett bad, vill jag sova lite.

Vill jag försvinna, dö, förintas? Ja.

Det gör ont. Allt svider. Ångesten och smärtan fräter sönder mig.

Elaka ord. Hårdhänta händer. Tvång. Spottar blod. Fortsätt, fortsätt.

Sorgsna skrik ekar i den tysta natten, en öppen hand träffar kinden, hot, tårar som rinner längs kinderna, sakta, sakta.

Den knutna näven pressas hårt mellan flickans ben, hon skriker, bönar, ber, gråter. Ingen lyssnar. Hånskratt. Skadeglädje.

Lögnerna blir fler och fler.

"...Å då slog det mig, jag måste va - jag måste va - en hora - en hora..."