God morgon.

Nu sitter jag med min femte kopp te i ordningen och försöker lugna min ångestfulla själ. Vilket går rätt så käpprakt åt pipan...

Hjärtat dunkar och slår som det ville hoppa ur bröstet på mig. Andas normalt går inget vidare och jag är nära gråten. En ilsken gråt.

Varför, varför i sjuttsingens järnspikar skall jag behöva må såhär fel????

Inget svar givetvis. Som vanligt.

Ända sedan jag vaknade, kvart i fyra fram tills klockan 06:00 så gick allt bra. I lugn takt har jag gjort mig i ordning med smink, håret och kläder. Men nu, eller ja för en halvtimma sen kröp ångesten in innanför revbenen på mig.

Nu sitter den där och hånskrattar samtidigt som den klöser sönder mig innefrån med sina långa klor.

Jag hatar verkligen detta!

Det är så enkelt. Att bara stanna hemma ännu en dag från skolan. Inget telefonsamtal behöver jag göra. Inte yttra några ord om att jag är sjuk och måste stanna hemma. Nej, det räcker med att skriva några få ord i ett mail och sedan är allt klart.

Jag kan lättat luta mig tillbaka, dricka en ny kopp te och känna en blandning av känslor slåss inom mig. Känslor som är lättade "Jah! Jag slipper att gå till den hemska och förfärliga skolan!!" eller "Nu kan jag lata ihjäl mig hemma och bara vara ifred", och så känslor som känner sig krossade. Förlorade, enfalldiga och dumma. Än en gång har Det, Dom, Ångesten vunnit över mig. Och jag, ja jag har förlorat. Vikt mig. Latt mig platt på mage och låtit all stolthet rinna av mig.

Idiotiskt och meningslöst.

Nej, så vill jag inte känna! Sån vill jag inte vara. Men sån är jag. Oftast. Det finns faktiskt dom ynka tillfällen som jag kan stå emot allt det där som jag oftast är rädd och svag för. Men tillfällena kommer ungefär lika ofta som Haley's komet.

Det sjuka (och lite komiska) är att jag för en gångs skull vill gå till skolan. Ja, jag förstår det inte. Jag är lika chockade som ni. Vad händer liksom??

Men jag är trött på att låta mossan växa på mig här hemma. Sedan blir jag upptagen i sissodär 6-7 timmar. Ingen mat! Och förhoppningsvis ingen panik eller monster ångest kraffsande mot revbenen.

Men ändå sitter jag här. Ser klockan ticka vidare. Känns som den går ännu snabbare än vanligt. Tiden bara flyger fram! Svisch! säger det och så är den borta.

I fredags kväll när jag försökte sova så slog det mig att det snart skulle vara måndag morgon. Att lovet och den härliga ledigheten skulle vara förbi. Då bosatte sig ångesten i mig och till slut kände jag mig nästintill ihålig. Det gör jag fortfarande.

Dock kände jag inte så mycket i lördags kväll och natt, för då dränkte jag all ångest, sorg och ilska i lite mer än en halv vodkaflaska. Givetvis blev jag full och trodde inte alls att jag hade druckit så mycket. Jag tog ju bara lite. Spetsade mig saft, gjorde den liiite starkare liksom.

Men igår när jag städade och skulle ställa flaskan på ett annat ställe fick jag en liten chock. Det var inte mycket kvar där inte. Håhoåå..

Men som sagt, när jag hade sovit ruset av mig så knackade ångesten på revbenen för att visa att hon var kvar. Ja ensam är jag ju inte. Fast nog hade jag haft ett annat sällskap om jag hade kunnat välja.

Måste avrunda nu. Helt klar är jag inte och klockan rusar fram i sin vansinnestakt och stressar på mig. Stress är inte bra. Man blir fet och får dålig hy av'et.

Hur det kommer gå med skola idag vet jag inte, kommer väl vela fram och tillbaka ända tills jag står med skorna och jackan i hallen typ.

Att gå till skolan eller inte? Det är frågan.

Trasflickan inom mig viskar lugnade med sin kråkkraxande röst. Låter som hon pratar med munnen full av glassplitter. Det är lugnt min vän, det gör inget om du stannar hemma. Du vet vad som står i kylen. Din starka saft. Var nu duktig, du vet att du vill. Stanna hemma och häll upp saften i ett stort glas. Kom igen, visa att du kan göra mig stolt!

God morgon alla ni där ute.

Just nu sitter jag och oroar mig över skolan. Tog mig aldrig dit igår, är inte ett dugg förvånad. Tanken är väl att jag ska dit idag, men jag vill inte. Men om jag tänker (och skriver) en massa om hur mycket jag hatar skolan, varför och allt sådant så kommer det antagligen sluta med att jag hetsar upp mig själv och jag till slut ligger i en darrande hög på golvet som skriker rakt ut. Inget jag orkar med nu såhär tidigt på morgonkvisten.

Ska fixa min mp3 så att jag har lite nya tröstande låtar och så får jag se till att ha på mig mp3:n hela dagen. Då borde det gå relativt okej, eller...?

Sov halvuselt inatt, har haft ångest sedan igår eftermiddag, en ångest som inte ger med sig, inte släpper. Bara stannar kvar, hånar pch gapskrattar.

Känns som en iskall hand kramar mitt hjärta hårdare och hårdare för varje minut som går. Långa vassa klor klöser sönder min själ bit för bit.

Hej igen. Nu har jag tröttnat totalt vad allt gäller skolan, läxorna och att göra mig i ordning. Sitter halvsminkad, färdigt hår, knappt påklädd. Eller ja jag har på mig leggins och en bustier. Längre än så har jag inte kommit.

Nu har jag en sprängande huvudvärk, illamående och ganska ont i magen.

Jag orkar inte, jag orkar verkligen inte.

Just nu vill jag bara stanna hemma, känns som jag ska explodera när som helst!

Att bara åka senare till skolan är inte någon lösning när det gäller mig har jag märkt, för det blir bara att jag skjuter på det och till slut så har min hjärna ställt in sig på att jag ska få stanna hemma ännu en dag och då kommer jag inte iväg alls.

Edit: Detta inlägget fick jag skriva om ett antal gånger, eftersom jag är liiiite irriterad just nu så har jag svårt att skriva något sammanhängande och kanske inte tänker dom finaste orden just nu heller.

Sitter och lyssnar om och om igen på Three Days Grace's PAIN.

hela kroppen skakar. Biter mig i handen för att inte skrika rakt ut.

Jag hatar det här. Jag hatar verkligen det här!

Sitter nu med skakande händer, tårar rinnandes ner för mina kinder och blodiga armar och ben. Jippie... Vilken måndag.

Sitter och försöker mig på att desgina ett par naglar till dagen. Går sissodär bra, lite svårt när händerna skakar.

Fick precis ett sms av en kompis med frågan "Hur mår du sötnos?<3" jadu gumman, ett hjärta som slår i 270+, en vilja att skära sönder all hud och bara i stort sett dö. Så mår jag nu.

Vet inte vad som är fel riktigt. Skolan kan det inte vara, för den tycker jag sällan om.

Ångest, ångest, ångest, ångest...

Hejsan hoppsan lillebror som går utan skor.

Nu sitter jag och halvsover, med en ansträngd andning. Så två cm ifrån mig står min astmaspray.

Har en oro som sprider sig i kroppen, förgiftar och förtär min kropp... Vet inte alls vad som är fel, vart ifrån oron grundar sig. Jag har bara ont, psykiskt som fysiskt. Är orolig för att sömnen kan utebli inatt, bara för att jäklas med mig. Så snart jag har skrivit klart detta inlägg, ska jag logga ut från internet men hålla mig inloggad på själva datorn. Tänkte försöka somna till en lugn film och eftersom min dvd har gått till dom sälla jaktmarkerna, så är det datan som får spela upp filmer tills mamma kan köpa en ny dvd.

Skriken bubblar upp i rasande fart i kroppen. Det börjar i magen och går upp mot strupen. Snart smäller det..!

Ska det bli ännu en natt med kvävda skrik i kudden, och ilsken gråt som är obehärskad rinnandes ner för mina kinder?

Jag vill inte ha det såhär. Orkar inte mer. Så meningslöst. Vad tjänar detta till?

Om det finns någon mening med allt som händer, vad är då meningen med detta? Vad ska jag lära mig? Förstå? Förstå att jag är galen?

Nej, nu blir det en snabb sväng i badrummet för tandborstning och liknande, sedan är det snabbt krypa ner i sängen. Sover i en sovsäck inatt, bara för att jag är för lat för att bädda rent med nya sängkläder.

Vill ha någon brevid mig nu, vet precis vem jag vill ha nära.

Men det är en dröm och det vet jag. Det är därför det är okej, därför jag kan tillåta att jag längtar och drömmer. För hade det varit möjligt att just denna person skulle vänta på mig i min säng nu, då hade jag fått panik. Då hade ångesten tagit stryptag på mig! Skräcken hade kommit åter.

Ingen får röra, ingen ska vilja röra. Det ska jag se till.

Men eftersom det är en dröm, en illusion nu - så är det okej.

Och nej, detta var helt utan logik.

Godnatt.

detta går inte längre!

Back again.

Jag vet inte alls hur jag mår egentligen. Inte bra i alla fall, så mycket kan minsta barnunge lista ut.

Jag märker hur jag mer och mer tappar intressen, orken, viljan... Inför allt. Jag vill inte göra någonting, inte träffa vänner eller något som jag egentligen tycker är kul. Eller gjorde i alla fall.

Verkar som jag är på väg ner i en djup depression, en riktigt mörk en. Tyvärr så passar den inte in alls nu. Okej, man kan inte schema-lägga deppigheter, även om det skulle underlättat ibland. Bästa hade ju varit om depressioner inte existerade. Men nu gör dom det.

Vad jag menar med att det inte alls passar sig nu, är att min skolgång har tagit alldeles för mycket stryk av mitt mentala psyke. Känns som tiden börjar rinna ut för mig...

Sedan förlorar jag dom få vänner jag har kvar, dom som inte vet hur jag har det. Dom som blir rädda, drar sig undan för att dom inte förstår eller själva mår dåligt. Jag klandrar dom inte alls. Jag själv har gjort (och kan göra) så. I slutändan måste man ju överleva själv. Och man kan tyvärr inte hjälpa alla med allting här i världen.

Senast jag var i en riktigt djup depp period var för ett år sen, depressionen höll i sig till början av sommaren. Då någonstans släppte det lite, men jag mådde fortfarande dåligt - bara på ett annat sätt.

Just nu har jag den där känslan när jag inte orkar bry mig, eller ens hittar kraft till att göra mig i ordning nu på morgonen. Jag sitter mest och stirrar tomt ut i ingenting...

--