Tjabba tjena hallå bloggen!

Idag börjar jag med pulverdieten.

Är väl på sådär halvbra humör idag. 0,5 kg plus idag, vilket gjorde att jag ville kasta vågen i väggen. Men det är ju inte dens fel att jag är fet.

Hade trott (okej, mest hoppats) på minus idag, visst jag failade igår kväll. Men tränade ändå.

Helgen gick ganska hyfsat.

Ska om en halvtimma, drygt. Ta på mig jackan och cykla till skolan. Jag vill inte dit alls. Det skriker och vrålar inom mig. Nej, nej, neeej!

Funderar på att börja studera på distans. För detta går verkligen uruselt.

Så sjukt. För igår och även i lördags, så var jag ändå okej med att det snart var måndag. Och skola.

Men nu. Ja, då känns det urförjävligt! Spykänslorna trycker på i strupen. Panikens iskalla hand har mitt dunkande hjärta i ett järngrepp.

Så många gånger jag har försökt att förstå varför jag har så svårt för skolan. För förr har det ju åtminstone gått.

I lågstadiet tyckte jag att det var riktigt roligt att gå till skolan. Inte för lektionerna, nej det var kompisarna. Plus att inget var svårt, allt var en lek typ. I mellanstadiet började det skära sig. Ont i magen hade jag på kvällarna. Låg ofta sömnlös. Men ändå kom jag iväg. För i skolan slapp jag vara hemma, just då ville jag aldrig vara hemma. Plus att i skolan hade jag många vänner. Vi alla var så... tajta. Sedan började högstadiet och ja, det var väl ingen höjdare riktigt.

En del av mig ville stanna kvar i barndomen och en annan ville bara bort från livet. Sjuan gick hyfsat, dit kom jag i alla fall. Åttan var en enda ishal väg. Nian hade sina små stunder, men var bara tråkig i stort sett. Skolan, inte kompisarna.

Sen flyttade jag och förlorade fotfästet fullständigt. Gymnasiet gick katastrofalt. Åren gick och till slut flyttade jag ännu en gång. Tillbaka till barndomens stad. Men nog fasen går det inte super här heller. Mina gamla kompisar har traskat iväg på helt andra vägar. Vi känner inte varandra längre.

Jag själv står bara skrikandes och stampandes i ett ensamt rum. Utan slut eller ens början. I ingentinget.

Kan svaret vara att jag har hängt upp mig så på minnena och hur det en gång var..? Att jag inte kan gå vidare?

Och så har jag än en gång bestämt mig för att vika mig för Ångesten och stanna hemma från skolan. Duktig idiot.

Sådär, klockan är kvart över sju på morgonen och jag är någorlunda pigg, i alla fall ingen lust för att lägga mig igen. Hungrig som fasen, så blir det om man dricker sin frukost klockan fyra. Måste ändra mitt matschema också, nu när jag stannar hemma.

//babbelfia

Hej där! :>

Nu är jag hemma igen. Var i skolan, gick ganska bra faktiskt. Men det var inga lärare där, så vi skulle få jobba självständigt hela dagen. Okej, jag jobbar bra själv. Men just nu så behöver jag hjälp och om det inte är några lärare där så har jag inte så mycket att göra. Försökte skissa lite designer, men efter en timma så gav jag upp. Hur kul det än är att skissa så är det inget jag vill sitta i skolan i flera timmar och göra. Särskilt inte när jag fryser.

Några skisser blev det inte, pga min bristande inspiration. Så istället satt jag och lyssnade på min mp3, smsade prinsen och några andra, bläddrade i ELLE-tidningar och skrev två meningar på mitt skisspapper

"One day you're in, and the next day you're out!"

"You don't change a Vera Wang to fit you, YOU change to fit a Vera Wang."

Och det var så mycket vettigt jag fick gjort. Bra bra.

Nu har jag ätit lite soppa, från Allévo. Testade en ny grej idag. Att äta med fel hand, vilket i mitt fall är vänster. Det var svårt och tog väääldigt lång tid, men det gör (förhoppningsvis iaf) att jag inte äter lika mycket om jag ska äta med fel hand. Hoppas kan man ju.

Min mage gör ont, den är uppsvälld som en ballong. Liknar en gravid flodhäst. Grejen är bara att jag inte har någon bebis i magen...bara luft? Det gör ont och spänner. Finns tabletter mot sånt här, men min plånbok gapar tomt så det får bli i slutet av månaden.

Köpte en anteckningsbok på hemvägen, så nu ska jag klippa och klistra med thinspo. Kärlek<3

Stay strong!

Godmorgon sötnosar!

Nu börjar tröttheten smyga sig på, sitter och gäspar. Men så blir det om man går upp klockan 3. Fast turligt nog så hade jag inga problem med att komma upp. Kände mig rätt utvilad faktiskt, kan ju bero på att jag somnade halv åtta igår. Eftersom jag inte har gjort något på hela helgen, bortsett från att sitta vid datan, så var jag trött och seg. Sen var jag smart nog att äta en kiwi vilket gjorde att jag fick en trevlig allergichock och var tvungen att ta min medicin som får mig att somna.

Känner mig peppad och hoppas att det håller i sig. Jag är trött på att faila, och jag fattar verkligen inte varför jag fortsätter att svika mig själv så förbannat många gånger?! Jag blir ju inte lyckligare och jag glider ju bara allt längre ifrån min dröm och mitt mål. Duktigt. Not. Men nu så!

Blir till att cykla till skolan idag, jag skiter i om det är svinkallt och halt. Måste röra på mig, vill till och med röra på mig och jag tänker inte missa detta under! Känns ärligt talat lite skrämmande att komma till skolan idag, särskilt när jag inte har varit där på tre veckor typ. Men jag måste ut från lägenheten, måste göra något! Kan inte sitta och uggla alltför länge som jag har gjort hitills.

Visst känns det jobbigt att jag känner mig lika fet som Nana i Glasblåsarns barn, men det får gå. Jag ska ju rasa, så jag behöver bara pinas i denna förskräckliga kroppen ett tag till. Sedan så.

Nu ska jag skriva en "belönings-lista". Jag älskar att få belöningar, små presenter och likande. För varje delmål jag når så ska jag få något. Peppande och bra. Blev smått avundsjuk på en annan bloggare, hon får pengar för varje kilo som hon går ner. Enormt kul för henne, tänk om någon ändå sponsrade mig. Jag skulle bli miljonär på rekordtid! För bättre peppning kan jag knappast tänka mig! Lyllos dig! :D

Stay strong darlings!

Fick ett sms för en stund sen, vilket löd såhär "Hejsan J! Hur e de? C" numret kände jag inte igen och "C" sa mig inte så mycket. Hjärnan började jobba på högvarv. Vem, vem, VEM var detta????!! Kände hur förvirringen och paniken började få mig i ett järngrepp. Något sa mig att denna personen kände mig väldigt väl, eller gjorde förr iaf.

För att inte dra ut på det, och även stilla min smått stregrande panik så frågade jag rakt ut vem det var. Och svaret kom svart på vitt. Där på min skärm stod det. Personens namn jag har försökt att förtränga i snart tre år. Hans namn.

Kändes som jag hade fallit i ett iskallt hav. Kylan spred sig snabbt i min kropp.

Jag visste inte (och vet fortfarande inte) om jag skulle skrika, gråta, jubla av glädje. Kort sagt vet jag inte hur jag vill reagera, för att inte tala om hur jag borde reagera.

Min hjärna skriker av högan sky "Stick! Spring! Fly långt bort härifrån! Han vill dig bara ont. Du kommer att bli lika sårad igen. Varför skulle det vara annorlunda nu?!" Varningslampa hello.

Men så har vi då hjärtat som tänker och vill helt annat än hjärnan, inget konstigt med det egentligen "Men kom igen. Om han hör av sig nu efter såhär lång tid så måste det ändå betyda något. Han tycker fortfarande om dig. Ni båda har hunnit mogna.Tänk om... Ge honom en chans."

Jag vet att ett liv med honom är farligt, spännande och läskigt. Men ändå samtidigt så himla kul!

Fast... Sist så slutade det katastrofalt. Visst, vi hade jättekul tillsammans. Men allt var annorlunda då. Jag var annorlunda. Även han. Och dom.

Vår vänskap, vår värld var som en karusell som snurrade fort, men som efter tiden snurrade snabbare och snabbare tills jag flög av. När jag låg där nästintill medvetslös på marken och kippade efter luft, åkte dom andra vidare. Allt längre bort från mig. Tills jag förlorade dom, speciellt Han med stort H, ur sikte för alltid - eller ja, tills nu då.

Jag tänker och tänker, jämför plus och minus sidorna. Detta är bra, detta är mindre bra.

Det jag strävar efter nu, är ett liv. Att leva i detta limbo är jag trött på, det är inget liv. Inte något jag trivs med. Inte så jag vill minnas mitt tonårsliv när jag är gammal och grå, sitter där rynkig på ålderns höst och stickar på ålderdomshemmet. Samtidigt så vet jag att så länge jag lever med ÄS, i detta träsket som jag både älskar och ibland hatar, så kan jag inte ta mig ur detta limbo. Och ta mig ur träsket varken kan eller ens vill jag. Jag trivs här, detta kan jag, detta är jag.

För jag har två vägar i mitt liv, hur min framtid kan bli. Den ena vägen, är den enkla, den invanda, den som jag har kämpat mig framåt på så länge. Den farliga världen, där jag ständigt mår dåligt. Där jag dricker mig redlös, röker som en skorsten, svälter mig halvt till döds, skär mig tills rakbladen blir slöa. Den värld där jag med ständig vetskap vet att fortsätter jag såhär så lyckas jag snart dö. En värld där jag förlorar alla som har stått mig nära. Den världen där jag ständigt är ensam, att jag alltid är omringad av folk spelar ingen roll. För innerst inne, bakom mina fejkade leenden och skratt - så är jag ändå ensam.

Men så har vi den värld, den jag aldrig har testat på, men så gärna suktar efter. För att den känns så långt borta. Inget för mig. Det är en drömvärld. Det är den världen där jag äntligen mår bra, är smal och vacker. Den där världen som jag egentligen vill leva i, men som jag aldrig riktigt vågar lita på att jag får plats där, att någon som jag kan höra till. Får finnas där.

Ja, detta blev en störtdykning till minnenas väg. Kanske inte riktigt hur jag hade velat spendera min lördag dock. 

Varför han hörde av sig såhär apropå absolut ingenting vet jag inte.

Hejsan!

Nu sitter jag med en cappuccino. Är supertrött just nu, beror dels på att jag vaknade tidigt. Halv åtta på en lördag är inget drömsenario precis =/ men jag vaknade av att jag drog ur min näspiercing i sömnen. Kändes lite kan vi säga. Sedan kunde jag aldrig somna om. Och så är jag trött för att jag har tagit en allergitablett, för jag åt lite nötter förut och det är jag extremt allergisk mot. Men jag brukar klara mig rätt bra om jag tar allergimedicin och inte äter så mycket. Konsekvenserna blir att jag får svårt att andas, men det har jag astmaspray mot, blir trött av medicinen, det kliar, men annars så är det lugnt.

Btw, sorry för det meterlånga inlägg innan. Behövde skriva av mig lite.

Känns som det är söndag idag och inte lördag, vet inte varför. Men jag är glad att

det är lördag, annars hade det varit skola imorgon. Huvaligen!

Fast en annan sak som jag har glömt att berätta om. Det har nästan löst sig med skolan nu, jag har fått en sjukskrivning på underbara 75%, som läkaren var snäll att ta så att den började 1 feburari detta året och håller på ända till skolavslutningen. (när den nu är, har dålig koll, men mitten av juni) Så nu får jag behålla mina pengar, och kan koncentrera mig på min hälsa och ja, skolan. Eftersom jag har såpass mycket sjukskrivning så får jag inte vara i skolan så mycket. Krångligt är det, men det strider mot reglerna. Men jag klagar inte. Jag är såpass självständig (när jag vill vara det vill säga) att jag kan jobba hemma. Det var så jag tog mig igenom hela nian. Det var av många orsaker som jag var i skolan, men 80% av allt skolarbete gjorde jag hemma och lyckades gå ut med hyfsade betyg. Visst, dom sjönk från sjuan och åttan, men dom blev hyfsade. Hur mina betyg är nu vet jag inte riktigt. På något sätt vill jag inte veta heller, för det ger mig sådan presationsångest.

Nu ska jag försöka försvinna in i filmens värld. Ser på Arn - Tempelriddaren. Kommer antagligen att somna om en liten stund, inte för att filmen är dålig. Långt ifrån! Men för att jag är så himla trött.

Puss&Kram

Dagen kan väl knappast klassas som bra. Uselt har det gått. Fail fail fail.

Skolan kom jag aldrig iväg till, istället hamnade jag på badrumsgolvet med söndriga armar, skrikande hals och mascara ränder på mina kinder.

Ja, det gick ju fint det där.

Mår riktigt dåligt nu, till mamma säger jag att jag mår illa och har spykänslor. Känns bra just nu, för då behöver jag inte dölja att jag spyr.

Just nu sitter jag och förvirrat stirrar på skärmen, allt jag hade tänkt att skriva - är som bortblåst nu. Glömt.

Nu avrundar jag och njuter av True Blood istället.

Nu ska jag sluta gnälla, iaf såhär mycket.

När jag fixade håret för några minuter sedan så fick jag en filmscen i huvudet, från Hundtricket - the movie. Den när Micke säger till Simon "När ska du hitta kärleken om du sitter hemma och kollar på Pretty Women 200 gånger?!"

Och om man vänder det till mig, så stämmer det skrämmande bra. Hur ska jag bli smal om jag fortsätter i min trista karusell som endast består av lathet och gnäll.

Jag har undrat och undrat varför jag inte lyckas rasa lika mycket i vikt som jag gjorde i somras. Vad är skillnaden mot nu och då? Ja lilla tjocka feta unge, då var jag stark, nu har jag varit svag, så förbannat löjligt svag.

Nu har jag bara gett upp gång efter gång, jag går ner. Tappar ork och motivation, tänker negativa tankar som "Varför bry sig, varför försöka, när det aldrig kan bli jag?" Ja, med negativa tankar och likadan inställning så funkar inte ett smack! Men som sagt, nu är jag trött på detta tjafs. Jag kommer ingen vart alls om jag ska hålla på såhär.

Detta är inte jag, inte den jag vill vara.

Jag vill bort från denna staden, jag vill så mycket, men inget kommer att bli verklighet om jag inte lägger av med detta nu.

Det är dags för att tänka positivt, framåt.

För jag vet att jag KAN lyckas, med allt jag tar mig för. Inte minst sagt vikten som just nu är min prio 1. Jag har lyckats bra förr och inte minst sagt i somras, även om jag gav upp långt innan jag var i närheten av min dröm. Men jag vet att långt inne i mig så finns styrkan, jag ska bara gripa tag i den igen. Misstaget jag gjorde i somras, förutom att jag gav upp, var att jag kämpade för andra, inte för mig själv i första hand. Jag ville bli vacker, för att naiva jag trodde att en viss kille som jag var kär i skulle bli kär i mig. Älska mig, så som jag trodde mig älska honom. Att han skulle vilja ha mig, för något annat än bara ett andrahandsval. Någon som han kunde fylla med lögner, någon som han kunde få roa sig med under sommarens alla fester. Han gav mig tröst och trygghet - om jag gav honom njutning.

Den här gången ska jag kämpa för mig själv. För det finns ingen som kommer älska mig mer om jag rasar halva min vikt, inte om jag inte älskar mig själv.

Det är okej om min väg kommer att vara kantig och svår, bara jag slutar att gnälla.

Nu är jag full av pepp och motivering, jag kan klara detta, jag SKA klara detta. Jag har gjort det förr och nu ska jag klara dubbelt så bra!

Puss och kram!