Tjenixen kakmixen! Vet inte riktigt hur jag mår, så många känslor och tankar far i huvudet. Är lite låg, ledsen, besviken, arg, irriterad och ja tjosan så underbart allt kan vara. Bitter är jag också verkar det som. Nja, jag vet inte. Allt känns bara värdelöst och inom mig vrålar allt bara "NEEEJ!" Tyvärr kan man inte stoppa tiden, hur mycket man än försöker. Sitter och dricker cola light, varför vet jag inte riktigt. Jag känner hur sockret klibbar sig fast i munnen och på tänderna, eeuw... Men men :) Den finaste pojken i landet ligger brevid mig också, mys<3

Känner mig ganska hemsk, nästan dåligt samvete, men hur förklarar man för någon att man inte längre lyssnar eller bryr sig om vad det denna säger? Att det inte går in, att man inte hör eller längre förstår.

Läkare imorgon, äckligt tidigt och bara tiden får mig på dåligt humör. Känner mig kluven, hur mycket ska jag berätta för henne? Allt, en del, inget alls? Nästan så jag längtar efter att få höra dom där orden "Ja, men jag tror vi måste lägga in dig..." Då skulle jag komma ifrån krav, vissa människor och ja, slippa det. Rymma och fly. Just nu känner jag bara för att ligga i en säng, full med diverse piller i kroppen och bara existera i min egna lilla drömvärld. Den där bubbelvärlden. Saknar den faktiskt, ja litegranna. Skulle hon fråga om jag vill bli inlagd, då tror jag faktiskt att jag svarar ja. Kanske blir ett beslut som jag ångrar senare, då när paniken och ångesten slår mig. Och framförallt när jag inser vart jag har hamnat. Vill jag sitta inlåst i ett litet rum med fyra kala vita väggar, säng, garderob, skrivbord med tillhörande stol och där allt, ja allt, är fastskruvat i golvet? Fyra väggar som kommer närmare och närmare för var sekund som går... Med en dörr som aldrig får låsas. Nattpersonal, dagpersonal... Permissioner, regler, bestämda mattider (och ja, du måste äta. Sitta i matsalen bland dom Andra och ÄTA), bestämda tider över huvudet taget and so on... Vill jag detta?

Jag har blivit förvarad och så kallat "rådd" till att begränsa mig när det gäller vad jag ska avslöja inför läkaren. För ja, tjejer som mig hamnar ju tydligen på speciella ställen som egentligen bara är förvaring... Tack, hemskt mycket tack. Det uppmuntrade mig sjukt mycket, nu mår jag genast bättre inför morgondagens möte. Oder nicht.

Och jag har ett enormt sug efter ris, ja ni läste rätt. Ris. Helt knäppt, men så sant så sant. Jag vill ha ris. Ris, ris, riiiis! Skulle kunna göra nästan vad som helst för att få ris. Jag kan stirra mig blind på bilder med cupcakes och allt möjligt sött, men nej, jag vill ha ris. Hade samma sug igår kväll, förstår inte riktigt det här, men ja någon gång ska väl man drömma efter något så simpelt som ris... Hum hum.

Nu ska jag återgå till min totalt deprimerande bok, dock ingen som får tårarna att trilla, men nog blir det en tjock klump i halsen allt.

Ciao!

Du gör mig sjuk, sjuk, sjuk.
Idiot.