Jag känner bara om och om igen att jag tappar allt. Kontrollen, lusten, orken - allt. Det kan funka och rulla på ett tag, några timmar sådär - MEN sedan så stupar det och jag faller handlöst mot betongens kalla yta.

Det är sportlov just nu, något jag i stort sett struntar fullkomligt i.

Några saker som är positivta med denna veckan är: att jag får pengar, jag ska färga håret, jag ska åka till Göteborgs Horse Show! LOVE!

Annars är jag rätt lycklig över att slippa vara i skolan och umgås med mina klasskompisar. Känns skönt. Jag känner mig nästan lite hemsk som tänker såhär, men jag vill ju vara ärlig. Jag tycker inte om dom, okej jag känner dom väl inget större. Men jag vill inte heller lära känna dom.

Kan ju säga att jag inte saknar dom.

Den uppfattningen, den bild jag har fått av dom under den här tiden jag har gått med dom kan sammanfattas med tre ord: TJATIGA TRÅKIGA, SNARK!

Förresten borde jag nog lägga till orden tänker inte också, ganska ofta verkar det mest som att det är fullt av sågspån eller bara luft i deras skallar.

Okej, jag kanske inte är världens roligaste person alla gånger, men ändå. Ärligt talat så spenderar jag hellre, åh mycket hellre, rasterna (och lektionerna) ensam. I mitt egna lilla sällskap. Där slipper jag lyssna på deras tjat som får dom att verka som pappegojor på repeat. Dom byter aldrig ämne. Upprepning med andra ord.

Okej, alla kanske inte är tråkiga, tanklösa lite smått elaka personer - men dom flesta känns bara tråkiga. Bleka. Färglösa.

Kan berätta om några i min klass består av: (så får vi se vad ni tycker)

- Den där tjejen som är konstant hyper, ni vet springer runt och gapar, skriker, skrattar ett hyena skratt och pratar, pratar, praataaaaar...

- Ett antal fjortisar finns det också, roliga typer. Asså, omg, fest fest fest, bla bla, surr surr...

- Den där tjejen som är naivt snäll, försöker vara bästa vän med precis alla. Att hon har en tendens till att vara glappkäft är något man får på köpet. Hon ses som en tönt, mest för att hon lever så i sin egna värld och inte strängt följer senaste Hollywood skvallret.

- Den kaxiga tjejen, som endast är intresserad av sig själv. Alla ska komma ihåg vad hon har sagt, men hon skiter i alla andra. Hon som kan vara snäll och rolig - när man gör som hon vill och den dagen hon inte har glömt sin mobil hemma. För om hon gör det (gudförbjude) så innan klockan har blivit 10:00 så har hon minst tio missade sms och femtio missade samtal, omg! Sedan att hon ständigt påpekar att hennes stil är en blandning av hårdrock, emo och sin egna måste hon övertyga alla om hela tiden. Att det är ganska uppenbart att det mest är kläder från HM och Shock verkar inte gå in i hennes huvud. Inte heller att hon lurar tjejer som går en mode och design linje.

Lilla gumman, du är inte jordens mittpunkt vet du :)

- Emo tjejen finns också, dock håller jag ju för att emo är en musikgenre, inte en stil - vare sig när det gäller kläder eller livsstil. Men det är ju bara jag. Men ja, det är lättast att kalla henne Emo-tjejen. Svart tupperat hår, band tröjor, jeans. Också en tjej som helst handlar på Shock. "Eftersom det är den enda affären som man kan handla ifrån, lol." Har alltid något svart eller rött på sig.

- Givetsvis finns det flera stycken som bara nickar och jakar ekande med, dom som följer strömmen. Dom utan egna åsikter, iaf så hörs dom inte.

- Och så har vi mig. Tjejen som är annorlunda, hon med tigerarmar, hon som aldrig följer med till matsalen, den tysta oberäkniliga trasiga tjejen som man aldrig vet om hon ska börja skratta eller gråta.

Hur jag ska stå ut med dessa människor i 2½ år till är för mig en gåta. Men det kanske blir bättre, hoppas verkligen det. För dom här minnena vill jag inte ha av min gymnasietid.

Dom jag umgås med är bland annat den naiva pratglada tjejen, emo tjejen mest för att hon kan vara rätt snäll faktiskt, en tjej som tillhör skaran av följa-strömmen. Vi har känt varandra sedan lågstadiet. Hon är ett år yngre än mig. När vi var yngre så var hennes storasyster och jag bästisar.

Sedan så av någon outgrundlig anledning så hänger den kaxiga tjejen efter mig ibland. Jag vill inte vara med henne, eftersom jag inte gillar hennes personlighet. Hon är elak, men samtidigt fjäskig så man storknar! Ständigt ska hon ju övertyga oss andra om vilken egen stil hon har, som bara hon har. Ja då undrar jag varför hon så ofta säger till mig "Åh J, idag matchar vi - igen. Jättesnygga skor, jag har likadana hemma! Fin sminkning, titta jag har också så. Vilka snygga örhängen/piercing/dylikt du har! Var har du köpt dom?! *blink blink*" Osv osv... Suck. Så fånigt.

Förlåt för detta långa inlägg. Behövde mest skriva av mig tror jag. Är så trött på dessa människor. Måste försöka att bli som en gås, där vatten bara rinner av den.

Tjena bloggen. Kort inlägg nu.

Känner att jag håller på att deppa ihop totalt. Är bara konstant så orkeslös. Apa.

Skippar skolan idag, som jag har gjort hela veckan. Duktig idiot. Lovet börjar idag eftermiddag. Har inga planer. Vill inga heller ha. Eller jag tror att jag halvt om halvt har bestämt en dejt med en gammal-otroligtsaknad-barndomsbästavän, men jag vet inte. Just nu orkar jag inte. Allt känns tungt och jobbigt.

När det gäller mitt utseende så ser jag förjäklig ut. Sorgligt, enbart sorgligt.

Börjar avrunda nu. Därför att det inte har blivit några dagens listor på ett tag nu, är för att mina dagar har sett lika dö'a ut så det har inte varit någon mening me't. Men idag kanske jag kan krafsa ihop en. :>

Nu ska jag luta mig tillbaka och se på film.

Jag tror aldrig att jag har varit så lyckligt tacksam för att vara hemma igen!!

Det där läkarbesöket gick galet fel. Orkar bara ta det lite sammanfattat.

Läkaren pratade en stund med mig, dom sedvanliga frågorna "hur mår du? hur kan vi hjälpa dig? varför tror du att du mår såhär?" osv osv... Till slut kom han fram till att jag skulle få öka min nuvarande medicin, få ny medicin. Både ångestdämpande och sömntabletter. Åh jippie... *ironi*

Men, och nu kommer det ljuvliga men:et, han tyckte att jag behövde läggas in! För att han ville ha mig under kontroll när det gällde nya mediciner och lite andra skäl. Jag blev chockad och min haka for till golvet. Någon större kommentar på sin vilja om inläggning fick han inte, mest ett hummande.

Sedan blev jag visad ut till väntrummet för att vänta där i fyrtio minuter på avdelningspersonalen. Under den tiden så hann jag fatta vad som höll på att hända. Jag skulle bli inspärrad.

Efter dom där fyrtio minuterna blev jag hämtad av en kille som bara såg ut att vara några år äldre än mig själv, han var faktiskt lite snygg. Även om jag helst inte ville se åt honom, eftersom han förde mig mot fängelset. Fast det var ju inte hans fel, han gjorde ju bara sitt jobb. Killen hette Andreas.

Han tog in mig på den psykriatiska avdelningden, nummer 57 för att vara exakt. Givetvis den låsta avdelningen också, den värsta. Dit bara galningar hamnar - och jag, som nu uppenbarligen var en livsfara?

Andreas visade mig till mitt rum, sal 8. Ett smalt rum med tre sängar inträngda, mina rumskompisar bestod av en tjej i min egen ålder och en medelålders kvinna som såg aningen förvirrad ut. Tjejen såg ut att hata hela världen.

Jag själv satte mig på min säng och stirrade ut genom fönstret, bet hårt ihop käkarna för att inte brista ut i hysterisk gråt. Fan heller att dom förbannade idioterna skulle få bryta ner mig och se mig gråta!

Andreas ville ha ett kort samtal med mig för att kolla om jag var allergisk mot något och liknande frågor. Sedan blev jag runtvisad på avdelningen. I drygt två timmar låg jag som en zombie i min säng och avskydde hela sjukhuset. Sen blev jag hämtad av Andreas för att vi skulle träffa avdelningens läkare. Efter ha suttit en stund med honom och kämpat mot tårarna. Tröst sökte jag hos Andreas, eftersom jag hellre höll mig till honom än till läkaren.

Jag sa om och om igen att jag vägrade stanna, att jag absolut inte ville stanna en endaste minut till! Till slut suckade läkaren och gav med sig - jag fick bli utskriven. Mitt hjärta tog små glädjeskutt av triumf i bröstkorgen.

När Andreas höll upp avdelningens dörr åt mig, så önskade han mig lycka till och att det var bara att höra av sig om jag behövde hjälp. Hans blick kunde jag inte riktigt tyda. Han såg sorgsen ut, ledsen på något sätt. Hmm..

Nej, nu ska jag se en film och försöka göra mitt bästa för att förtränga dagens händelser. Detta var nog den snabbaste inläggning+utskrivning som jag har varit med om!

God morgon. Förlåt för att jag inte har bloggat tidigare, har inte vetat vad jag ska skriva riktigt. Att jag knappt loggar in på internet är en annan bidragande del till att bloggandet blir smalt.

Skriver med mina istapps fingrar. Fryser ständigt nu för tiden. När jag har varit ute och kommer in igen, så är jag genomfrusen och förblir frusen i flera timmar. Nu börjar vintern bli för jobbig här, ge mig lite värme tack?

Idag är det sjukhuset som väntar. Otroligt mycket jippie. Eller inte. Känner mig inte jättepeppad för att sitta på en buss i drygt tjugo minuter med en massa folk som är härligt morgonstressade.

Alltså blir det ingen skola, vilket passar mig rätt fint. Tror det var i onsdags som jag var där sist..?

Känns också kul att jag har en syster som är totalt dum i huvudet just nu. Helt oförstående, orättvis och ganska elak är hon.

Jag kan väl förstå att hon är orolig för mig och allt sånt, men vad tusan hände med min syster som jag kunde öppna mitt hjärta för? Hon som lyssnade... Hon som alltid fanns här och lovade att föralltid stanna?

Ja, vi bråkar. Och ja, jag är förbannat trött på det nu.

Känns iofs som jag bråkar med dom flesta just nu. Ja, något ska man ju fördriva tiden med. Hah... Suck.

Godnatt bloggen, skriver när jag känner mig piggare. Är i behov av att skriva av mig, men om jag inte försöker få någon sömn nu så kommer jag aldrig orka av den här veckan.

Eftersom jag har varit vaken hela natten/tidig morgon så kör jag en nattens/tidig morgon istället för dagens:

Humör: på väg till sammanbrott, biter mig hårt i läppen för att inte börja gråta av panikångest...
Frisyr: stram tofs och diadem.
Klädsel: mörkbruna tunna pyjamasbyxor, mörklila tjocka strumpor, ljusrosa baslinne och trosor. Låter kanske som en konstig kombo, men det ser helt okej ut faktiskt. Sådär slöa-hemma-mys-kläder.

Beroende: musik och kissemissarna. 

Naglar: olackade.  
Låt: Evanescence - Lithium.

Smink: osminkad so far.

Smycken: bara percingarna och öronen.

Skor: testat dom nya klackskorna till olika outfits för ikväll.
Planer: tänkte ta mig till affären, få en promenad (undvika vaktis) handla te i affären, ta mig hem och se på film. 

Sötaste: Natalia Vodianova. 

Saknad: bästis...♥

Missade bussen, eller jag orkade ärligt talat inte springa för att hinna med och så tänkte jag ta en buss som gick en halvtimma senare, men sen kom jag fram till att jag väntar istället och tar en som går om 1½ timma. Tror jag har velat fram och tillbaka femtioelva gånger huruvida jag orkar ta mig till skolan över huvudet taget idag. Mår verkligen apa, men jag tror jag ska försöka ändå. Ingenting blir bättre av att stänga in sig i lägenheten, inte idag. Hur förjordat jobbig skolan än är, så kanske jag kan få låtsas fokusera på något annat i några timmar.

Efter att jag hade skrivit klart dagens första inlägg, så gick det fort utför. Jag har skrikit, gråtit och bara avskytt allt och alla - speciellt mig själv. Hittade inga kläder, antingen så har dom krympt (med andra ord har jag gått upp i vikt) vilket gjorde att dom satt som korvskinn, vissa kläder kunde jag få på mig, dom satt relativt okej men jag har så ont i magen att det inte gick att ha plaggen. Efter mycket om och men så hittade jag en snygg topp, men ingenting som jag kunde ha till. Provade runt tio par jeans och jag fick bara på mig ett enda par - och dom satt überpösigt så jag liknade en uteliggare eller något. Plus att dom var för korta på längden, så det såg ut som jag väntade på högvatten... Till slut hittade jag ändå ett par jeans högst upp och längst in i garderoben. Dom fick duga, jag orkade inte mer.

För tillfället har jag bytt om, sitter nu i ett par varma och härliga Adidas mjukisbyxor & mammas gosiga hoodtröja. Vet inte vad jag ska ha på mig sen, måste byta om. Såhär vågar jag inte gå till skolan  ...

Klädproblem till tusen, jag vet. Men jag måste ha kläder som jag trivs i, och när jag ska ut i vida världen och vara social osv, då känner jag ett tvång att jag måste se fräsch, chic, bra och normal ut. Vad nu bra och normal innebär vet jag inte riktigt, men att jag liknar alla andra, ibland få smälta in i mängden. Inte vara annorlunda. Idag är en sådan dag, jag vill inte synas, jag vill absolut inte höras. Andra dagar kan jag nästan kräva om att bli både sedd och hörd, men det varierar, men som sagt: inte idag.

Man kanske kan jämföra det tvång jag känner över kläder (och resten av utseendet) som vissa inte kan gå utanför dörren osminkade. Det blir som ett slags skydd. Ni förstår nog vad jag menar..? :)

xoxo ♥

Hej igen, jag kommer ingenstans här känner jag. Okej, duschat har jag faktiskt gjort, men nu sitter jag här igen. Mår illa som pip, magen har redan vänt sig ut och in. Klarar inte riktigt av att gå upp såhär tidigt, men på något sätt måste jag väl lära mig det antar jag.

Nu ska jag blåsa håret och försöka göra mig i ordning, kanske man skulle hitta några kläder också :)

 ~ minnen syster, minnen ~