Har en kortis rast nu.

Hänger halvt om halvt med på lektionen, kämpar med ett mönster. Går långsamt, men resultatet blir okej. Det går långsamt för att jag är nervös och orolig för att göra fel.

I huvudet är jag helt blank. Vet inte riktigt vad jag håller på med.

Vargarna i magen börjar sitt lågmälda yl nu...

Fröken Ångest och Trasflickan ropar långt bak i huvudet, snart kommer det inte vara blankt längre.

Mina ögon är livrädda.

Allt gör mig stressad. Alla pratar i munnen på varandra. Jag hör bara ett enda stort babbel. Bla bla blaaa. Jag uppfattar bara enstaka ord och kan inte sätta ihop några meningar.

Måste gå-

Snabbt inlägg nu.

Scoooore!!! Jag vann morgonens fight med fröken Ångest!! Jag si vid en dator i skolan. Vilket gör min lite stressad och nervös, ifall någon kommer och kikar vad jag gör... min blogg är ju aningen anonym om man säger så.

Men det jag ville säga är att det blev skolgång idag. Även om jag sitter med dunkande hjärta, så är jag iaf här. I skolan. Framgång.

Sedan var det hur härligt som helst att cykla i detta fina vårväder. Friskt liksom.

Men nu måste jag gå.

Pussar. Stay strong! <3

Btw, hur går det för er? <3

God morgon.

Nu sitter jag med min femte kopp te i ordningen och försöker lugna min ångestfulla själ. Vilket går rätt så käpprakt åt pipan...

Hjärtat dunkar och slår som det ville hoppa ur bröstet på mig. Andas normalt går inget vidare och jag är nära gråten. En ilsken gråt.

Varför, varför i sjuttsingens järnspikar skall jag behöva må såhär fel????

Inget svar givetvis. Som vanligt.

Ända sedan jag vaknade, kvart i fyra fram tills klockan 06:00 så gick allt bra. I lugn takt har jag gjort mig i ordning med smink, håret och kläder. Men nu, eller ja för en halvtimma sen kröp ångesten in innanför revbenen på mig.

Nu sitter den där och hånskrattar samtidigt som den klöser sönder mig innefrån med sina långa klor.

Jag hatar verkligen detta!

Det är så enkelt. Att bara stanna hemma ännu en dag från skolan. Inget telefonsamtal behöver jag göra. Inte yttra några ord om att jag är sjuk och måste stanna hemma. Nej, det räcker med att skriva några få ord i ett mail och sedan är allt klart.

Jag kan lättat luta mig tillbaka, dricka en ny kopp te och känna en blandning av känslor slåss inom mig. Känslor som är lättade "Jah! Jag slipper att gå till den hemska och förfärliga skolan!!" eller "Nu kan jag lata ihjäl mig hemma och bara vara ifred", och så känslor som känner sig krossade. Förlorade, enfalldiga och dumma. Än en gång har Det, Dom, Ångesten vunnit över mig. Och jag, ja jag har förlorat. Vikt mig. Latt mig platt på mage och låtit all stolthet rinna av mig.

Idiotiskt och meningslöst.

Nej, så vill jag inte känna! Sån vill jag inte vara. Men sån är jag. Oftast. Det finns faktiskt dom ynka tillfällen som jag kan stå emot allt det där som jag oftast är rädd och svag för. Men tillfällena kommer ungefär lika ofta som Haley's komet.

Det sjuka (och lite komiska) är att jag för en gångs skull vill gå till skolan. Ja, jag förstår det inte. Jag är lika chockade som ni. Vad händer liksom??

Men jag är trött på att låta mossan växa på mig här hemma. Sedan blir jag upptagen i sissodär 6-7 timmar. Ingen mat! Och förhoppningsvis ingen panik eller monster ångest kraffsande mot revbenen.

Men ändå sitter jag här. Ser klockan ticka vidare. Känns som den går ännu snabbare än vanligt. Tiden bara flyger fram! Svisch! säger det och så är den borta.

I fredags kväll när jag försökte sova så slog det mig att det snart skulle vara måndag morgon. Att lovet och den härliga ledigheten skulle vara förbi. Då bosatte sig ångesten i mig och till slut kände jag mig nästintill ihålig. Det gör jag fortfarande.

Dock kände jag inte så mycket i lördags kväll och natt, för då dränkte jag all ångest, sorg och ilska i lite mer än en halv vodkaflaska. Givetvis blev jag full och trodde inte alls att jag hade druckit så mycket. Jag tog ju bara lite. Spetsade mig saft, gjorde den liiite starkare liksom.

Men igår när jag städade och skulle ställa flaskan på ett annat ställe fick jag en liten chock. Det var inte mycket kvar där inte. Håhoåå..

Men som sagt, när jag hade sovit ruset av mig så knackade ångesten på revbenen för att visa att hon var kvar. Ja ensam är jag ju inte. Fast nog hade jag haft ett annat sällskap om jag hade kunnat välja.

Måste avrunda nu. Helt klar är jag inte och klockan rusar fram i sin vansinnestakt och stressar på mig. Stress är inte bra. Man blir fet och får dålig hy av'et.

Hur det kommer gå med skola idag vet jag inte, kommer väl vela fram och tillbaka ända tills jag står med skorna och jackan i hallen typ.

Att gå till skolan eller inte? Det är frågan.

Trasflickan inom mig viskar lugnade med sin kråkkraxande röst. Låter som hon pratar med munnen full av glassplitter. Det är lugnt min vän, det gör inget om du stannar hemma. Du vet vad som står i kylen. Din starka saft. Var nu duktig, du vet att du vill. Stanna hemma och häll upp saften i ett stort glas. Kom igen, visa att du kan göra mig stolt!