Tjabba tjena hallå bloggen!

Idag börjar jag med pulverdieten.

Är väl på sådär halvbra humör idag. 0,5 kg plus idag, vilket gjorde att jag ville kasta vågen i väggen. Men det är ju inte dens fel att jag är fet.

Hade trott (okej, mest hoppats) på minus idag, visst jag failade igår kväll. Men tränade ändå.

Helgen gick ganska hyfsat.

Ska om en halvtimma, drygt. Ta på mig jackan och cykla till skolan. Jag vill inte dit alls. Det skriker och vrålar inom mig. Nej, nej, neeej!

Funderar på att börja studera på distans. För detta går verkligen uruselt.

Så sjukt. För igår och även i lördags, så var jag ändå okej med att det snart var måndag. Och skola.

Men nu. Ja, då känns det urförjävligt! Spykänslorna trycker på i strupen. Panikens iskalla hand har mitt dunkande hjärta i ett järngrepp.

Så många gånger jag har försökt att förstå varför jag har så svårt för skolan. För förr har det ju åtminstone gått.

I lågstadiet tyckte jag att det var riktigt roligt att gå till skolan. Inte för lektionerna, nej det var kompisarna. Plus att inget var svårt, allt var en lek typ. I mellanstadiet började det skära sig. Ont i magen hade jag på kvällarna. Låg ofta sömnlös. Men ändå kom jag iväg. För i skolan slapp jag vara hemma, just då ville jag aldrig vara hemma. Plus att i skolan hade jag många vänner. Vi alla var så... tajta. Sedan började högstadiet och ja, det var väl ingen höjdare riktigt.

En del av mig ville stanna kvar i barndomen och en annan ville bara bort från livet. Sjuan gick hyfsat, dit kom jag i alla fall. Åttan var en enda ishal väg. Nian hade sina små stunder, men var bara tråkig i stort sett. Skolan, inte kompisarna.

Sen flyttade jag och förlorade fotfästet fullständigt. Gymnasiet gick katastrofalt. Åren gick och till slut flyttade jag ännu en gång. Tillbaka till barndomens stad. Men nog fasen går det inte super här heller. Mina gamla kompisar har traskat iväg på helt andra vägar. Vi känner inte varandra längre.

Jag själv står bara skrikandes och stampandes i ett ensamt rum. Utan slut eller ens början. I ingentinget.

Kan svaret vara att jag har hängt upp mig så på minnena och hur det en gång var..? Att jag inte kan gå vidare?

Och så har jag än en gång bestämt mig för att vika mig för Ångesten och stanna hemma från skolan. Duktig idiot.

Sådär, klockan är kvart över sju på morgonen och jag är någorlunda pigg, i alla fall ingen lust för att lägga mig igen. Hungrig som fasen, så blir det om man dricker sin frukost klockan fyra. Måste ändra mitt matschema också, nu när jag stannar hemma.

//babbelfia