Dagen kan väl knappast klassas som bra. Uselt har det gått. Fail fail fail.

Skolan kom jag aldrig iväg till, istället hamnade jag på badrumsgolvet med söndriga armar, skrikande hals och mascara ränder på mina kinder.

Ja, det gick ju fint det där.

Mår riktigt dåligt nu, till mamma säger jag att jag mår illa och har spykänslor. Känns bra just nu, för då behöver jag inte dölja att jag spyr.

Just nu sitter jag och förvirrat stirrar på skärmen, allt jag hade tänkt att skriva - är som bortblåst nu. Glömt.

Nu avrundar jag och njuter av True Blood istället.

Nu ska jag sluta gnälla, iaf såhär mycket.

När jag fixade håret för några minuter sedan så fick jag en filmscen i huvudet, från Hundtricket - the movie. Den när Micke säger till Simon "När ska du hitta kärleken om du sitter hemma och kollar på Pretty Women 200 gånger?!"

Och om man vänder det till mig, så stämmer det skrämmande bra. Hur ska jag bli smal om jag fortsätter i min trista karusell som endast består av lathet och gnäll.

Jag har undrat och undrat varför jag inte lyckas rasa lika mycket i vikt som jag gjorde i somras. Vad är skillnaden mot nu och då? Ja lilla tjocka feta unge, då var jag stark, nu har jag varit svag, så förbannat löjligt svag.

Nu har jag bara gett upp gång efter gång, jag går ner. Tappar ork och motivation, tänker negativa tankar som "Varför bry sig, varför försöka, när det aldrig kan bli jag?" Ja, med negativa tankar och likadan inställning så funkar inte ett smack! Men som sagt, nu är jag trött på detta tjafs. Jag kommer ingen vart alls om jag ska hålla på såhär.

Detta är inte jag, inte den jag vill vara.

Jag vill bort från denna staden, jag vill så mycket, men inget kommer att bli verklighet om jag inte lägger av med detta nu.

Det är dags för att tänka positivt, framåt.

För jag vet att jag KAN lyckas, med allt jag tar mig för. Inte minst sagt vikten som just nu är min prio 1. Jag har lyckats bra förr och inte minst sagt i somras, även om jag gav upp långt innan jag var i närheten av min dröm. Men jag vet att långt inne i mig så finns styrkan, jag ska bara gripa tag i den igen. Misstaget jag gjorde i somras, förutom att jag gav upp, var att jag kämpade för andra, inte för mig själv i första hand. Jag ville bli vacker, för att naiva jag trodde att en viss kille som jag var kär i skulle bli kär i mig. Älska mig, så som jag trodde mig älska honom. Att han skulle vilja ha mig, för något annat än bara ett andrahandsval. Någon som han kunde fylla med lögner, någon som han kunde få roa sig med under sommarens alla fester. Han gav mig tröst och trygghet - om jag gav honom njutning.

Den här gången ska jag kämpa för mig själv. För det finns ingen som kommer älska mig mer om jag rasar halva min vikt, inte om jag inte älskar mig själv.

Det är okej om min väg kommer att vara kantig och svår, bara jag slutar att gnälla.

Nu är jag full av pepp och motivering, jag kan klara detta, jag SKA klara detta. Jag har gjort det förr och nu ska jag klara dubbelt så bra!

Puss och kram!

God morgon alla ni där ute.

Just nu sitter jag och oroar mig över skolan. Tog mig aldrig dit igår, är inte ett dugg förvånad. Tanken är väl att jag ska dit idag, men jag vill inte. Men om jag tänker (och skriver) en massa om hur mycket jag hatar skolan, varför och allt sådant så kommer det antagligen sluta med att jag hetsar upp mig själv och jag till slut ligger i en darrande hög på golvet som skriker rakt ut. Inget jag orkar med nu såhär tidigt på morgonkvisten.

Ska fixa min mp3 så att jag har lite nya tröstande låtar och så får jag se till att ha på mig mp3:n hela dagen. Då borde det gå relativt okej, eller...?

Sov halvuselt inatt, har haft ångest sedan igår eftermiddag, en ångest som inte ger med sig, inte släpper. Bara stannar kvar, hånar pch gapskrattar.

Känns som en iskall hand kramar mitt hjärta hårdare och hårdare för varje minut som går. Långa vassa klor klöser sönder min själ bit för bit.