Fick ett sms för en stund sen, vilket löd såhär "Hejsan J! Hur e de? C" numret kände jag inte igen och "C" sa mig inte så mycket. Hjärnan började jobba på högvarv. Vem, vem, VEM var detta????!! Kände hur förvirringen och paniken började få mig i ett järngrepp. Något sa mig att denna personen kände mig väldigt väl, eller gjorde förr iaf.

För att inte dra ut på det, och även stilla min smått stregrande panik så frågade jag rakt ut vem det var. Och svaret kom svart på vitt. Där på min skärm stod det. Personens namn jag har försökt att förtränga i snart tre år. Hans namn.

Kändes som jag hade fallit i ett iskallt hav. Kylan spred sig snabbt i min kropp.

Jag visste inte (och vet fortfarande inte) om jag skulle skrika, gråta, jubla av glädje. Kort sagt vet jag inte hur jag vill reagera, för att inte tala om hur jag borde reagera.

Min hjärna skriker av högan sky "Stick! Spring! Fly långt bort härifrån! Han vill dig bara ont. Du kommer att bli lika sårad igen. Varför skulle det vara annorlunda nu?!" Varningslampa hello.

Men så har vi då hjärtat som tänker och vill helt annat än hjärnan, inget konstigt med det egentligen "Men kom igen. Om han hör av sig nu efter såhär lång tid så måste det ändå betyda något. Han tycker fortfarande om dig. Ni båda har hunnit mogna.Tänk om... Ge honom en chans."

Jag vet att ett liv med honom är farligt, spännande och läskigt. Men ändå samtidigt så himla kul!

Fast... Sist så slutade det katastrofalt. Visst, vi hade jättekul tillsammans. Men allt var annorlunda då. Jag var annorlunda. Även han. Och dom.

Vår vänskap, vår värld var som en karusell som snurrade fort, men som efter tiden snurrade snabbare och snabbare tills jag flög av. När jag låg där nästintill medvetslös på marken och kippade efter luft, åkte dom andra vidare. Allt längre bort från mig. Tills jag förlorade dom, speciellt Han med stort H, ur sikte för alltid - eller ja, tills nu då.

Jag tänker och tänker, jämför plus och minus sidorna. Detta är bra, detta är mindre bra.

Det jag strävar efter nu, är ett liv. Att leva i detta limbo är jag trött på, det är inget liv. Inte något jag trivs med. Inte så jag vill minnas mitt tonårsliv när jag är gammal och grå, sitter där rynkig på ålderns höst och stickar på ålderdomshemmet. Samtidigt så vet jag att så länge jag lever med ÄS, i detta träsket som jag både älskar och ibland hatar, så kan jag inte ta mig ur detta limbo. Och ta mig ur träsket varken kan eller ens vill jag. Jag trivs här, detta kan jag, detta är jag.

För jag har två vägar i mitt liv, hur min framtid kan bli. Den ena vägen, är den enkla, den invanda, den som jag har kämpat mig framåt på så länge. Den farliga världen, där jag ständigt mår dåligt. Där jag dricker mig redlös, röker som en skorsten, svälter mig halvt till döds, skär mig tills rakbladen blir slöa. Den värld där jag med ständig vetskap vet att fortsätter jag såhär så lyckas jag snart dö. En värld där jag förlorar alla som har stått mig nära. Den världen där jag ständigt är ensam, att jag alltid är omringad av folk spelar ingen roll. För innerst inne, bakom mina fejkade leenden och skratt - så är jag ändå ensam.

Men så har vi den värld, den jag aldrig har testat på, men så gärna suktar efter. För att den känns så långt borta. Inget för mig. Det är en drömvärld. Det är den världen där jag äntligen mår bra, är smal och vacker. Den där världen som jag egentligen vill leva i, men som jag aldrig riktigt vågar lita på att jag får plats där, att någon som jag kan höra till. Får finnas där.

Ja, detta blev en störtdykning till minnenas väg. Kanske inte riktigt hur jag hade velat spendera min lördag dock. 

Varför han hörde av sig såhär apropå absolut ingenting vet jag inte.

Hejsan!

Nu sitter jag med en cappuccino. Är supertrött just nu, beror dels på att jag vaknade tidigt. Halv åtta på en lördag är inget drömsenario precis =/ men jag vaknade av att jag drog ur min näspiercing i sömnen. Kändes lite kan vi säga. Sedan kunde jag aldrig somna om. Och så är jag trött för att jag har tagit en allergitablett, för jag åt lite nötter förut och det är jag extremt allergisk mot. Men jag brukar klara mig rätt bra om jag tar allergimedicin och inte äter så mycket. Konsekvenserna blir att jag får svårt att andas, men det har jag astmaspray mot, blir trött av medicinen, det kliar, men annars så är det lugnt.

Btw, sorry för det meterlånga inlägg innan. Behövde skriva av mig lite.

Känns som det är söndag idag och inte lördag, vet inte varför. Men jag är glad att

det är lördag, annars hade det varit skola imorgon. Huvaligen!

Fast en annan sak som jag har glömt att berätta om. Det har nästan löst sig med skolan nu, jag har fått en sjukskrivning på underbara 75%, som läkaren var snäll att ta så att den började 1 feburari detta året och håller på ända till skolavslutningen. (när den nu är, har dålig koll, men mitten av juni) Så nu får jag behålla mina pengar, och kan koncentrera mig på min hälsa och ja, skolan. Eftersom jag har såpass mycket sjukskrivning så får jag inte vara i skolan så mycket. Krångligt är det, men det strider mot reglerna. Men jag klagar inte. Jag är såpass självständig (när jag vill vara det vill säga) att jag kan jobba hemma. Det var så jag tog mig igenom hela nian. Det var av många orsaker som jag var i skolan, men 80% av allt skolarbete gjorde jag hemma och lyckades gå ut med hyfsade betyg. Visst, dom sjönk från sjuan och åttan, men dom blev hyfsade. Hur mina betyg är nu vet jag inte riktigt. På något sätt vill jag inte veta heller, för det ger mig sådan presationsångest.

Nu ska jag försöka försvinna in i filmens värld. Ser på Arn - Tempelriddaren. Kommer antagligen att somna om en liten stund, inte för att filmen är dålig. Långt ifrån! Men för att jag är så himla trött.

Puss&Kram

Dagen kan väl knappast klassas som bra. Uselt har det gått. Fail fail fail.

Skolan kom jag aldrig iväg till, istället hamnade jag på badrumsgolvet med söndriga armar, skrikande hals och mascara ränder på mina kinder.

Ja, det gick ju fint det där.

Mår riktigt dåligt nu, till mamma säger jag att jag mår illa och har spykänslor. Känns bra just nu, för då behöver jag inte dölja att jag spyr.

Just nu sitter jag och förvirrat stirrar på skärmen, allt jag hade tänkt att skriva - är som bortblåst nu. Glömt.

Nu avrundar jag och njuter av True Blood istället.

Nu ska jag sluta gnälla, iaf såhär mycket.

När jag fixade håret för några minuter sedan så fick jag en filmscen i huvudet, från Hundtricket - the movie. Den när Micke säger till Simon "När ska du hitta kärleken om du sitter hemma och kollar på Pretty Women 200 gånger?!"

Och om man vänder det till mig, så stämmer det skrämmande bra. Hur ska jag bli smal om jag fortsätter i min trista karusell som endast består av lathet och gnäll.

Jag har undrat och undrat varför jag inte lyckas rasa lika mycket i vikt som jag gjorde i somras. Vad är skillnaden mot nu och då? Ja lilla tjocka feta unge, då var jag stark, nu har jag varit svag, så förbannat löjligt svag.

Nu har jag bara gett upp gång efter gång, jag går ner. Tappar ork och motivation, tänker negativa tankar som "Varför bry sig, varför försöka, när det aldrig kan bli jag?" Ja, med negativa tankar och likadan inställning så funkar inte ett smack! Men som sagt, nu är jag trött på detta tjafs. Jag kommer ingen vart alls om jag ska hålla på såhär.

Detta är inte jag, inte den jag vill vara.

Jag vill bort från denna staden, jag vill så mycket, men inget kommer att bli verklighet om jag inte lägger av med detta nu.

Det är dags för att tänka positivt, framåt.

För jag vet att jag KAN lyckas, med allt jag tar mig för. Inte minst sagt vikten som just nu är min prio 1. Jag har lyckats bra förr och inte minst sagt i somras, även om jag gav upp långt innan jag var i närheten av min dröm. Men jag vet att långt inne i mig så finns styrkan, jag ska bara gripa tag i den igen. Misstaget jag gjorde i somras, förutom att jag gav upp, var att jag kämpade för andra, inte för mig själv i första hand. Jag ville bli vacker, för att naiva jag trodde att en viss kille som jag var kär i skulle bli kär i mig. Älska mig, så som jag trodde mig älska honom. Att han skulle vilja ha mig, för något annat än bara ett andrahandsval. Någon som han kunde fylla med lögner, någon som han kunde få roa sig med under sommarens alla fester. Han gav mig tröst och trygghet - om jag gav honom njutning.

Den här gången ska jag kämpa för mig själv. För det finns ingen som kommer älska mig mer om jag rasar halva min vikt, inte om jag inte älskar mig själv.

Det är okej om min väg kommer att vara kantig och svår, bara jag slutar att gnälla.

Nu är jag full av pepp och motivering, jag kan klara detta, jag SKA klara detta. Jag har gjort det förr och nu ska jag klara dubbelt så bra!

Puss och kram!

God morgon alla ni där ute.

Just nu sitter jag och oroar mig över skolan. Tog mig aldrig dit igår, är inte ett dugg förvånad. Tanken är väl att jag ska dit idag, men jag vill inte. Men om jag tänker (och skriver) en massa om hur mycket jag hatar skolan, varför och allt sådant så kommer det antagligen sluta med att jag hetsar upp mig själv och jag till slut ligger i en darrande hög på golvet som skriker rakt ut. Inget jag orkar med nu såhär tidigt på morgonkvisten.

Ska fixa min mp3 så att jag har lite nya tröstande låtar och så får jag se till att ha på mig mp3:n hela dagen. Då borde det gå relativt okej, eller...?

Sov halvuselt inatt, har haft ångest sedan igår eftermiddag, en ångest som inte ger med sig, inte släpper. Bara stannar kvar, hånar pch gapskrattar.

Känns som en iskall hand kramar mitt hjärta hårdare och hårdare för varje minut som går. Långa vassa klor klöser sönder min själ bit för bit.

Hejsan!

Nu är lovet slut och idag är det skola. Känns ärligt talat urförjäkligt tråkigt och hemskt. Jag vill inte träffa någon av mina klasskompisar. Jag har inte saknat dom ett endaste dugg.

Men jag måste gå, för min frånvaro är skyhög.

Sov runt två timmar inatt, är lite trött nu. Är också vackert blek i ansiktet, mer än vanligt. Därför jag väljer vampyr sminket idag. Ingen idé att försöka se chic ut idag.

Jag har inte ens kommit till skolan och jag oroar mig redan för hur jag ska ta mig igenom skiten... Idag kommer dom som har varit på APU tillbaka, några som jag inte har träffat på tre veckor nu. Emo-tjejen är en av dom. Jag orkar inte med henne idag, inte när jag vet precis hur det kommer att bli.

Så fort hon ser mig så kommer hon dra undan mig, krama om mig "Heej gumman! Åhhh vad jag har saknat dig!! Hur är det med dig? *orolig, men samtidigt nyfiken blick* Du vet att du alltid kan prata med mig va? Jag finns här, jag älskar dig gumman! Vill du följa med till matsalen sen? *jag skakar på huvudet, ler och kör med någon lögn* Okej, men du kan väl vara med oss på rasten i alla fall?"

Nu ska jag börja sminka mig, kanske hinner med något inlägg senare innan skolan. Küsses!

Hittade ett test och som rubriken lyder, har jag inte mkt roligare saker för mig just nu. Fast strax så är det dags att sätta på en film :)

Dags att avslöja vad som finns i din telefon!
Annars kommer din mobil att gå sönder och aldrig mer kunna användas!
(Inte mkt troligt, den skulle nog ha större chans att gå sönder om jag kastade den i väggen dock.)

Har du mer än 20 stycken sms i inkorgen?
Bara liite mer än så. Eftersom jag är lite lat när det gäller rensning.
Vad står det i ditt tredje?
"Hej gummsi! <3 hur är det med min tös? saknar dej vettu! :( <3 pusspuss<3"
Och vem var det ifrån?
Den där Emo-tjejen i klassen som jag nämnde i ett tidigare inlägg.
Är han/hon snygg?
Jodå, rätt så iaf, fast ärligt talat så passar hon bättre i att klä sig som en fjortis. På hennes födelsedag så klädde hennes kompisar ut henne till s.k fjortis. Jag var bara en av många som inte tyckte att hon liknade en fjortis särskilt mkt, men hon var fin. :)
Smsar ni ofta?

Periodvis, när hon har pengar och jag har lust ;) nej, men jag har gratis-sms och det har inte hon.
Vad står det i ditt 18:e sms?
"Haha, ska göra det när jag får pengar ;) det var übergulligt! Haha, jaså, vad var der för film då?;) Puss<33"
Och det var ifrån?
M<3 .
Är han/hon farlig?
Inte ett dugg, superrar tjej!

Om du kollar igenom hela din inkorg, vilka har skrivit till dig då?
Orkar inte skriva upp alla namn, men dom vanligaste är syster, mamma, vänner (både nära och mindre nära) och comviq skickar ibland. ;)
Smsar du ofta?
Har mina stunder, när jag väl smsar så skriver jag så att det bränner i fingrarna, men det finns dagar jag inte ens öppnar mobilen. (har en vik-upp-telefon)
Hur många sms har du skickat?
11805. (köpte mobilen i juli, men började först använda den i mitten av augusti)
Hur många mms?
147.
Är du beroende?
Nja.., verkar det så? :)
Vem ringde du senast?
Mamma, ringde upp henne eftersom jag missade när hon ringde mig.
Vem ringde dig senast?
KusinVitamin M.
Vilket är ditt senaste missade samtal?
Pappa.
Vem är snyggast på din kontaktlista?
En kille vars namn börjar på K, ingen tvekan om att det är honom.
Om du går in på dina bilder, vad är det första du ser?
Går jag in på kameraalbumet, så är det en bild som jag själv har målat.? Och när det gäller dom andra bilderna så ligger alla i olika mappar.
Hur många bilder har du?
Alldeles för många :D 1368 stycken, kanske borde rensa någon dag när jag har extremt tråkigit?
Vilken är din favoritbild?
En bild med hela Beverly Hills 90210-gänget när dom har en photosession på stranden.
Nu ska du beskriva din mobil och berätta vad det är för modell:
Öh, en rosa (fråga mig inte ens om färgvalet) vikbar sak från Sony Ericsson, 3-mobil. Hade en plågande reklam under sommaren. Vet inte mer vad jag ska säga. Kameran är inte mkt att hurra för, dock är det 3,2 megapixlar men den är inte särskilt bra. Att det inte finns någon lampa i mobilen är extremt störande. Modellen heter T707.

Har du varit helt ärlig nu?
Ja. Vad skulle meningen vara med att ljuga om ett test som rör ens mobil?